Hans åsikt delas av många. Både arbetsmarknadens parter, en rad andra organisationer, ekonomiska institut och en rad oberoende bedömare tycker likadant. Varför gör regeringen ingenting?
Förutsättningarna för en aktiv politik är särskilt gynnsamma nu. Underskotten i statens budget är försvinnande små, räntekostnaderna för att låna är för Sverige nästan noll om man tar hänsyn till inflationen, konjunkturen är på väg ner i en stor del av Europa, arbetslösheten i Sverige är hög, särskilt bland unga och invandrare.
Så varför är regeringen så passiv?
Den enkla förklaringen är att regeringen inte har egen majoritet i riksdagen. Oppositionen, inklusive Sverigedemokraterna, har majoritet och säger nej till så gott som allting, och regeringen vill inte riskera förödmjukande nederlag. Därför har riksdagen inte mycket att göra, utskotten får ställa in sammanträden och politiken har drabbats av stiltje.
En annan förklaring är att vi nu har kommit ungefär halvvägs till valet. Att smyga ut reformer som inte märks är inget som regeringen har lust med. Hellre då vänta ett tag och så slå till med något uppmärksammat. I Almedalen blev det jobbpakten, alltså samarbete mellan arbetsmarknadens parter och regeringen om jobb till unga.
Förberedande diskussioner har redan hållits, de flesta inblandade är positiva, och allt verkar bra om än inte så konkret. Om det skulle lyckas är det ett verkligt genombrott, kanske inledningen till ett nytt Saltsjöbadsavtal. Katten kanske får lite liv i alla fall.
Men så kommer Folkpartiledaren Jan Björklund upp i talarstolen. Han vill ta bort differentierade avgifter till a-kassan, vilket LO tycker är bra liksom Centerpartiet och KD. Men inte Moderaterna. Och så – värst av allt för den feta katten – han vill mjuka upp reglerna på arbetsmarknaden och höja taket i a-kassan, typ danskarnas flexicurity. Det vill LO definitivt inte och det strider helt mot Moderaternas politik att avstå från allt som LO är emot. Där sprack enigheten i regeringen.
Så vad kommer nu att hända? Tvingas Folkpartiet att backa? Kan man genomföra det populära förslaget att ta bort de olika stora avgifterna till a-kassan trots Moderaternas motstånd? Eller lyckas Moderaterna på egen hand stoppa förslaget trots att det sannolikt har stöd av en majoritet i riksdagen? Hur mycket kan Moderaterna köra över de andra partierna i alliansen?
Hittills har alliansen klarat av de interna motsättningarna överraskande bra. Men hur mycket motsättningar tål samarbetet? Kanske kan partierna ändå komma överens efter förhandlingar.
Kanske kan den feta katten ändå komma på fötter igen?