Dawit Isaaks sak är vår
Vissa människor ger aldrig upp. Stödgruppen för den fängslade journalisten Dawit Isaak återupptar nu sina protester vid Eritreas ambassad i Sverige.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Historien om Eritrea är en tragisk läsning. Kolonialt styre följdes av en påtvingad union med grannlandet Etiopien. När Etiopien sedan annekterade Eritrea 1961 inleddes ett långvarigt befrielsekrig.
Efter att självständighet uppnåtts 1993 blev befrielsekämpen Isaias Afeworki president, en post han klamrat sig fast vid. De demokratiska val som utlovats har inte hållits och någon pressfrihet finns inte.
Vi har sett det förut, frihetskämpar som förvandlas till förtryckare. Men Eritreas historia får inte bli ett hinder för att kritisera den nuvarande regimen. Tvärtom vore det en återgång till kolonialistiskt tänkande att inte utkräva samma ansvar av afrikanska politiska ledare som av andra.
Den svenska regeringen har varit förhållandevis passiv i frågan. Men i veckan togs nya initiativ då ambassadören Bengt Sparre återupptog kontakterna med de eritreanska myndigheterna.
Nytt hopp har nu väckts. För att det ska infrias krävs att omvärldens intresse och påtryckningar upprätthålls. Historien visar att taktiken att ligga lågt för att inte provocera oftast leder fel. När omvärlden vänder bort sitt ansikte kan förtrycket fortgå obehindrat.
I går försökte stödgruppen för Dawit Isaak att överlämna ett brev med krav på hans frigivning. Men personalen på Eritreas ambassad vägrade då att ta emot det. De eritreanska myndigheterna fortsätter envist att hävda att det hela rör sig om en rent intern angelägenhet, eftersom Dawit Isaak fortfarande också är eritreansk medborgare. Lyckligtvis är det i dag svårt att få gehör för ett sådant resonemang.
Förtryckarnas tid är inte förbi, men de kan inte längre gömma sig för omvärldens insyn och kritik. Inte så länge det finns människor som vågar ta ställning och göra sina röster hörda, människor som Dawit Isaak.