I BBC-dokumentären White king, red rubber, black death berättas den outhärdliga sanningen om en av de mörkaste perioderna i Europas historia. För bara drygt 100 år sedan upphörde en två decennier lång period av terror och förintelse i den så kallade Kongostaten, som 1885–1908 var den belgiske kung Leopold II:s privata egendom. Under Leopold II minskade landets befolkning med runt 10 miljoner – eller 30, båda siffrorna nämns.
Leopolds giriga rovdrift på bland annat naturgummi gjorde Kongos invånare till slavar, fångna i sina egna byar. De som inte samlade en viss kvot gummi tillräckligt snabbt blev piskade, lemlästade eller avrättade. Som regel högg kungens hantlangare av händerna på de ”långsamma”, och samlade sedan kroppsdelarna i stora korgar. Man stympade barn och tog kvinnor som gisslan. En känd bild från Leopolds Kongo visar mannen Nsala, som sitter och betraktar sin femåriga dotters avhuggna hand och fot.
När dokumentärens berättare, en kongolesisk historiker, plötsligt går in och handlar i en av Bryssels många chokladaffärer undrar man om filmen spårat ur. Men så häller han ut innehållet i gottepåsen på ett bord – en hög bruna händer, av choklad. Detta ögonblick berörde mig starkast i hela denna ohyggliga historieskildring.
Det är mot denna bakgrund man ska läsa Tintin i Kongo. Häromdagen kom ett utlåtande från en belgisk domstol som efter fem års manglande kommit fram till att boken inte är rasistisk. Nyheten förmedlades i svenska medier utan problematisering. Domstolen hävdar att tecknarens avsikt inte var att ”hetsa”.
Eftersom det är svårt att hitta något så uppenbart rasistiskt som just Tintin i Kongo så behöver jag inte den där domen. Tintin i Kongo var nämligen ett rasistiskt beställningsverk. Abbot Wallez, redaktör för den katolska tidningen Le Petit Vingtième, ville skyla över belgarnas kolonialism. Efter internationell och inhemsk kritik mot Leopold II:s terror och massmord hade Kongo annekterats av belgiska staten. Förhållandena i landet förbättrades, men Belgien påbörjade samtidigt en propagandakampanj för att försköna den alltjämt pågående kolonialismen. Man ville även återupprätta den vid sin död avskydde Leopolds anseende i hemlandet. Det lyckades.
Den mycket unge Georges Remi, eller Hergé, åtog sig ytterst motvilligt uppdraget att producera Tintin i Kongo. Han hade aldrig varit i Afrika och ville själv göra berättelsen Tintin i Amerika. Men det är faktiskt inte mindre illa att producera rasistiska, korkade blackface-stereotyper av människor man aldrig träffat.
Så finns de som åberopar ”tidsandan”. Det är att frånta individen ansvar och möjlighet till moraliska val. Och skulle ett biblioteks barnavdelning i dag kunna tillhandahålla ett seriealbum med stereotypiska nidbilder av judar, försedd med brasklapp om att läsaren bör tänka lite på tidsandan på 30-talet? Skulle boken säljas i handeln? Skulle den klassas som icke rasistisk?