Det känns lite snopet. Public service-kommittén har precis lämnat över sitt slutbetänkande med flera viktiga förslag för att stärka de statligt ägda programbolagens oberoende från klåfingriga politiker. Då meddelar Telia, där staten är största ägare, att man köper Bonnier Broadcasting med bland annat C More och TV 4. Om affären går igenom kommer staten att bli huvudman för landets två största aktörer på tv-marknaden. Det är problematiskt och gör det ofrånkomligt att på allvar diskutera en försäljning av statens kvarvarande aktier i Telia.
Avregleringen av tv-monopolet på 80-talet innebar nya aktörer på marknaden och att staten inte längre var den dominerande tv-ägaren. Det var viktigt för mångfalden. Att motverka ägarkoncentration inom medierna blev ett uttalat mål även för Socialdemokraterna. Vid sekelskiftet ville kulturminister Marita Ulvskog se skärpt lagstiftning för att begränsa ägarkoncentrationen på mediemarknaden. Då var det familjeägda Bonnierkoncernens medieinflytande som oroade politikerna. Att staten nu eventuellt blir dominerande tv-ägare måste rimligtvis oroa lika mycket.
Tyvärr verkar nuvarande regering vägra släppa taget om Telia. Näringsminister Mikael Damberg (S) har varit kritisk till Telia-TV 4-affären och sagt att staten inte har några ”ambitioner att äga marksänd tv”. Samtidigt har han betonat att det inte är aktuellt att sälja statens andelar i telekomjätten. Det är en i längden orimlig hållning. Affärsmässigt är nämligen uppköpet av Bonnier Broadcasting fullt logiskt. Att kontrollera både distribution och innehåll är en tydlig konkurrensfördel och internationellt har vi sett flera exempel där telekomjättar köpt mediebolag. Det här visar problemen med statligt ägda bolag. En affär som är bra för bolaget kan alltså komma att motverkas av den största ägaren. I stället för att försöka stoppa affären måste politikerna fundera på en exit ur Telia.
Björn Rosengren, näringsminister då Telia börsnoterades, lanserade nyligen på DI debatt en lösning. Det finns en del säkerhetspolitiska skäl att behålla Telia i statens ägo då företaget äger försvarsteknologi. Rosengren föreslår därför att man gör som i Danmark där Telias motsvarighet håller på att styckas upp i två nya bolag. Det ena bolaget tar över den digitala infrastrukturen och det andra ansvarar för själva innehållet. För svensk del skulle det betyda att staten stannar kvar som ägare i infrastrukturdelen men säljer innehållsdelen (som Bonnier Broadcasting skulle bli en del av). Det är ett intressant förslag.
I en tid när auktoritära politiska krafter världen över gör sitt bästa för att förvandla självständiga mediebolag till partitrogna megafoner, har fria medierna en central uppgift. Att göra staten till dominerande tv-ägare är fel väg att gå.