”Hos mittenpartierna finns inte samma arroganta attityd som hos sossepartiet”. Så sa Miljöpartiets före detta språkrör Peter Eriksson under förhandlingar om regeringssamarbete 2002. Det var dåvarande Folkpartiet och Centerpartiet som sökte stöd för en regering tillsammans med MP, med Moderaterna som stöd. Förslaget föll, och Göran Persson fortsatte i minoritet.
Såhär under blockpolitikens tidevarv kan det kännas länge sen, men MP är långt ifrån ett självklart alternativ vänster ut. Den liberala traditionen i partiet är stark och har förkroppsligats i företrädare som Maria Wetterstrand. På senare år har dock trenden varit vänsterbetonad inom partiet. Vänsterfalangens Åsa Romson vann språkrörsomröstningen mot Mikaela Valtersson, en numera avgången MP-politiker som ville ha samarbete med Moderaterna och engagerade sig för friskolor. I omkring 20 kommuner styr MP tillsammans med alliansen, och i många delar man makten med ett eller flera allianspartier.
När vi nu i dagarna befinner oss i limbo mellan två regeringsalternativ är det intressant att tänka tillbaka. Den rödgröna sidan må ligga på 144 mandat mot alliansens 142, men då är Vänsterpartiet inräknat. Socialdemokraterna har ofta sökt stöd hos Vänsterpartiet, men aldrig släppt in dem i Rosenbad. I jämförelse med alliansen så har de rödgröna därför inget samlat regeringsalternativ. Det är svårt att tro att alliansen släpper fram ett likadant koncept som nuvarande regering, men två numera ännu svagare regeringspartier och ett förstärkt stödparti.
Ett regeringsalternativ med Miljöpartiet och alliansen skulle samla fler mandat än ett blocköverskridande samarbete mellan S, C och L. För MP:s del skulle det innebära en liberalare framtid, och plats i en koalitionsregering där risken att bli förtryckt är mindre. Vad gäller HBTQ-frågor är dessa starka framförallt i Liberalerna (bästa parti enligt RFSL) men också i C. Även i klimatfrågan finns det starkt engagemang, självfallet från C men också från L som fått höga betyg för sin klimatpolitik från både Naturskyddsföreningen och WWF. Det skulle dessutom finnas ett intresse för just C och L att alliera sig med MP för en liberal motvikt till KD och M:s konservativa falang.
Självfallet tar det emot för Miljöpartiet att återigen ge sig in i en koalition med större partier, men som Eriksson uttryckte det 2002 så finns inte samma maktfullkomliga inställning hos de borgerliga partierna som hos S. Eftersom det skulle betyda regeringsmakt för alliansen har MP i nuläget goda möjligheter att villkora samarbetet. Det är viktigt att de anständiga partierna tar ansvar för att bilda ett så starkt regeringsalternativ som möjligt för att lämna SD utan inflytande. Den retoriken har MP skrivit under på innan valet, och nu är det upp till bevis.