Målet var att snabbt och obemärkt kunna forsla ut nyckelpersoner inom försvar och regering ur landet vid ett fientligt angrepp. Och den självklara utgångspunkten var att det angreppet skulle komma från öster och att flykten skulle gå mot väster: Sverige skulle försvaras mot Sovjet av Nato.
Det borde inte vara en sådan sensation. Svensk försvarsplanering byggde under hela kalla kriget på det som kallades ”marginaldoktrinen”, det vill säga att fienden skulle vara upptagen på flera andra fronter och bara kunna avdela en liten del av sina styrkor till Sverige, vars försvar då skulle vara tillräckligt avskräckande.
Även om man finkänsligt nog undvek att etikettera kombattanterna, så stod det förstås helt klart att den enda tänkbara fienden var Sovjetunionen, och att invasionshotet bara gick att föreställa sig i samband med ett sovjetiskt-amerikanskt storkrig. Givet detta återstod för svenskt vidkommande att organisera en Plan B för närmast möjliga Nato-samarbete, om anfallet ändå kom. Då ingick givetvis praktiska arrangemang, som de kring Flygenhet 66.
Detta begrep var och en som inte avsiktligt blundade. Men av rent politiska skäl valde vi att inte märka ut den svenska neutralitetens snäva gränser gentemot omvärlden, och dessutom att inte låtsas om dem i vår inrikespolitiska debatt.
Det senare fenomenet, det överenskomna dubbelspel som präglat vår säkerhetspolitiska debatt, har vi haft märkligt svårt att frigöra oss från, trots att kalla kriget sedan länge är över.
En särskild bov i sammanhanget är socialdemokratin, som helt oavsett skandalerna kring IB, DC3:an och åtskilliga liknande affärer, fortsätter att odla bilden av Folkhemssverige som ett slags säkerhetspolitikens obefläckade undantag.
Än i dag blir uppmärksamheten stor när nya detaljer om den svenska militärens hemliga samarbeten avslöjas, och på sina håll också indignationen, vare sig den är äkta eller spelad. Det har förstås sina rötter i de skönmålningar av Sveriges försvarsdoktrin som hela generationer fostrats in i. Det är dags att inse att neutraliteten var ett verktyg för att försvara Sveriges oberoende i ett specifikt säkerhetspolitiskt läge, inte en moralisk dogm.
Mikael Holmström är en förstklassig försvarsreporter, och gör Sverige en tjänst genom att fortsätta rota i dessa gamla härvor. Men att detta journalistiska arkeologiarbete fortfarande kan väcka sådana reaktioner är ett illavarslande tecken — vad är vi för land som måste insistera på vår egen krigstida propaganda, också tjugo år efter krigets slut?