Dags att avskaffa filmcensuren
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Folkpartiet och moderaterna har länge gått på samma linje, men kristdemokraterna bromsar. Trots att ingen ickepornografisk film har klippts av censuren på tio år anser kd att biografbyrån behövs för att de som gör film och distribuerar film ska veta vad som gäller.
Men ingen har kommit på tanken att censurera böcker med samma argument. Hela tanken med filmcensuren bygger på att bilder är så mycket farligare än ord och att människor är så mycket lättare att manipulera med bild än med ord. Så vitt bekant finns det ingen forskning som visar just detta.
Är människor som ser våldsamma filmer också mer våldsamma i verkligheten? Knappast. Möjligen skulle det kunna vara tvärtom: Människor med tendenser att bli våldsamma kan få utlopp för detta genom att se film i stället för att ge sig på människor i sin omgivning. Är det någon av censuranhängarna som själv känner sig så påverkad av en film att han/hon har ändrat sina grundvärderingar eller känt sig stimulerad att slå eller skjuta någon? Jag tvivlar.
Dessutom kan den som absolut vill se råporr eller våldsamheter tillfredsställa sig på nätet. Det finns inte en chans att skärma av den som verkligen vill se våld från att hitta sådana bilder. Censur är en omöjlig uppgift i datorernas värld. Även om Kinas ledning har lyckats stoppa sökord som falungong på nätet har inte ens den mest censursugna svensk krävt censur på Internet.
Och hur skulle en effektiv svensk filmcensur se ut? Vad är olagligt? Bilder som en person tycker är råa tycker en annan bara är spännande. Det som den ene tycker är osmakliga sexbilder tycker den andre är romantiskt. Det går inte att hitta en smakdomare som tillfredsställer alla. Ska då den som har den mest inskränkta uppfattningen få styra över de andra? I Sverige har utvecklingen drivit fram en tolerant syn trots att reglerna från början var stränga.
En snabb genomgång av förbjudna filmer visar vad som skett. Eisensteins lysande stumfilm Pansarkryssaren Potemkin förbjöds 1925 av politiska skäl. Vilgot Sjömans 491 förbjöds i tolv år. Sedan blev den tillåten och sågs av många. Motorsågsmassakern förbjöds först, visades sedan i nedklippt skick för att sedan i en betydligt blodigare version visas 2003 utan klipp.
Men Statens biografbyrå sysslar inte bara med vuxenfilm. På senare år har huvudsysslan varit att bedöma barnfilm och sätta åldersgränser. Den uppgiften vill Gunnel Arrbäck behålla. Det är viktigt att inte skrämma upp små barn. Problemet är bara att barn är så olika.
Det som skrämmer upp den ena lämnar den andra helt oberörd. Själv minns jag ännu hur uppskrämd jag blev som sexåring av att i radio höra Mozarts Nattens Drottnings aria. Jag såg i min fantasi den hemskaste häxa framför mig. Men ingen skulle väl komma på tanken att barnförbjuda Trollflöjten. Min egen sexåriga dotter njöt på sin tid ohejdat av Ingmar Bergmans version i tv.
Kanske skulle man kunna överlåta åt distributörer av filmer att själva göra rekommendationer om åldersgränser? Den som då gjorde uppenbara felbedömningar skulle skaffa sig dåligt rykte. Mun-mot-mun-metoden fungerar nog ganska bra också när det gäller filmer för barn.
Men det är ingen avgörande fråga. Däremot är det sedan länge dags att avskaffa censur för vuxna. Om man tror att medborgarna är klyftiga nog att välja politiskt parti, att välja böcker fritt, att läsa vilken tidning eller tidskrift som helst, att välja daghem och skola åt sina barn så kan man nog låta dem själva välja vilka filmer de vill se. De gör de dessutom redan via nätet. Regeringen och/eller riksdagen bör köra över kd:s gammalmodiga stöd för censuren.