När statsvetaren Samuel Huntington publicerade sin artikel i Foreign Affairs 1993 om att framtidens konflikter skulle komma att handla om identiteter, kulturer och värden möttes han omedelbart av en lavin av ifrågasättanden och kritik. ”The Clash of Civilizations” gjorde gällande att territoriell expansion, strid om materiella resurser eller krig utlösta av ideologiska motsättningar tillhörde historien och att olika livsvärldar – civilisationer – istället kommer att utgöra sprängstoffet för internationell konfrontation. Sedan dess har hans skarpsynta och oroande iakttagelse visat sig ha fog för sig.
Alltmer börjar det nu också framstå som att ”livsvärldarnas kamp” inte bara är ett övertygande sätt att förstå delar av världens konfliktmönster utan också vad som utspelar sig inom nationalstaterna.1900-talets stora intressekonflikt mellan en kapitalstark höger och en arbetande vänster som präglat inte bara den svenska utan stora delar av den europeiska politiska kartan har successivt gett vika för motsättningar som inte längre låter sig förstås i dessa termer.
I dag finns åtminstone två Sverige. Ett innerstads- och storstads-Sverige som framförallt präglas av strävan att lösa upp och överskrida historiskt förankrade kategorier till exempel mellan man och kvinna och mellan heterosexuella, homosexuella och transsexuella; låt oss kalla dessa för de transcendenta.
Småstaden och landsbygden utgör däremot ett helt annat Sverige, där tillvaron ofta gestaltas i mer fasta kategorier, och behovet av att känna förankring och vara rotad är starkt. I likhet med de transcendenta är de immanenta angelägna att slå vakt om såväl individualism som generell välfärd, enligt Henrik Berggren och Lars Trägårdh kärnvärden i det ”svenska”.
Men där de förra stimuleras av sökande, oförutsägbarhet och omväxling, är de senares välbefinnande förankrat i den överblickbarhet och den tryggheten som de mindre sammanhangen ger. Politiskt är Miljöpartiet, Fi och Stureplans-centern de transcendentas uttryck medan Sverigedemokrater och Kristdemokrater är de immanentas främsta företrädare. Inte materiella intressen utan just ’civilisationer’ eller livsvärldar kolliderar.
I dagens mediadebatt har de transcendenta, som också utgör en elit, utan tvekan övertaget, och det är ett övertag som tyvärr förvaltas illa. Man betraktar sig gärna som toleransens yttersta uttolkare, men demonstrerar samtidigt en brist på respekt för de immanentas livsvärden som bitvis är skrämmande, och som spär på en konfrontation som ofta visar sig på nätet snarare än i offentligheten. De gamla partierna, Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet, överbryggar fortfarande denna motsättning. Frågan är hur länge. Och vad som händer sedan.
Li Bennich-Björkman
Professor i statsvetenskap och fristående kolumnist i UNT