När Storbritanniens premiärminister David Cameron i början av året höll sitt ”linjetal” om förhållandet till EU så var avsikten att föra bort frågan ur den politiska stridslinjen. Cameron utfäste sig att förhandla om villkoren för det brittiska medlemskapet och sedan utlysa en folkomröstning – förutsatt att de Konservativa fick egen majoritet i nästa parlamentsval.
Men effekten blev kortvarig. I dag är Camerons situation ännu besvärligare än före talet.
I lokalvalen för en tid sedan förlorade alla etablerade partier och i synnerhet Camerons eget till det EU-fientliga UKIP (United Kingdom Independence Party). UKIP är ett rent missnöjesparti, med starka främlingsfientliga drag men har skickligt exploaterat föreställningen om ”Europa” som orsaken till problemen i det brittiska samhället. Nu kräver en del konservativa parlamentsledamöter beslut om folkomröstning redan före nästa val och två ministrar har deklarerat att de skulle rösta för brittiskt utträde om folkomröstningen hölls nu. En tredjedel av partiets medlemmar antas ha samma inställning.
Camerons auktoritet både som partiledare och premiärminister står nu på spel. Hans regering är en koalition med Liberaldemokraterna, som alltid varit Storbritanniens mest EU-positiva parti. I söndags attackerades Cameron öppet av Geoffrey Howe, en av partiets tunga ”äldre statsmän” för att ha tappat kontrollen genom att spela på EU-motståndarnas planhalva. Enda trösten är att oppositionspartiet Labour ligger lågt – för att inte uppmuntra EU-motståndet på den egna vänsterkanten.
Nostalgi, isolationism och illusionstänkande definierar i lika delar EU-motståndet i Storbritannien. Helt verklighetsfrämmande idéer om att samväldet eller gemenskapen med de engelsktalande länderna i Nordamerika skulle kunna ersätta samarbetet i Europa förs fram som om de vore verkliga alternativ. Varje premiärminister, oavsett parti, borde se det som en av sina främsta uppgifter att klargöra att sådant enbart handlar om verklighetsflykt, att EU-medlemskapet i allt väsentligt är till fördel för britterna och att ett utträde – liksom varje mer substantiell omförhandling av medlemskapet – skulle skapa ännu större problem än dagens.
Senast markerades detta också av Barack Obama vid Camerons besök i Washington. Obamas budskap betingas kanske inte i första hand av omtanke om just Storbritannien, men däremot av insikten att EU utan brittiskt deltagande skulle kunna bli mindre frihandelsvänligt och svårare att samarbeta med för USA.
Under våren har hoppet om att ett frihandelsavtal ska kunna slutas mellan USA och EU vuxit. Ett sådant avtal vore en kraftfull stimulans för ekonomierna på båda sidor av Atlanten. David Cameron borde se som sin uppgift att se till att brittiska EU-motståndare inte får slå spelet över ända.