Bräcklig grund i låglönelandet USA

På skrivbordet ligger ett tomt kuvert. Där står skrivet: ”It is my pleasure to provide housekeeping service”. Den informella rekommendationen att lämna dricks till städaren på hotellen i USA vid avresa har på hotell B. institutionaliserats. Kuvertet är en uppmaning, en bestämd sådan.

Uppsala2012-05-12 00:00
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.

Förutom att förmedla en förväntan talar kuvertet också om att USA, trots att det är ett av världens rikaste och mest utvecklade länder, är ett utpräglat låglöneland – också. På restaurangerna är flertalet servitörer osannolikt trevliga och återkommer många gånger med frågor om ”is everything ok?”.

En del, ibland till och med en stor del, av lönen till exempelvis städare och servitörer betalar inte arbetsgivaren utan gästen, i bästa fall. Socialt sett skiljer sig emellertid situationen påtagligt mellan hotellrummets avskildhet och den synlighet som en restaurang innebär.

Interaktionen med servitören är direkt, och den dricks jag ger, som också den signaleras i form av uppmaningar om att ”gratuity is not included”, lämnas i en situation där andra gäster kan bli medvetna om att serveringspersonalen är missnöjd med vad de fått. Restauranggästen agerar med andra ord i ett socialt sammanhang, där till exempel önskan att inte framstå som en snåljåp ramar in vad som sker.

Seden att lämna pengar till städaren vid avresa är emellertid på ett intressant sätt något helt annat. Hur mycket jag lägger, om något alls, kommer ingen förutom jag och städaren – på hotell B. en trevlig, svart man jag sett i korridoren några gånger – att veta. Det är en privatsak.

Planerar jag inte att återvända till hotellet, så finns heller ingen ”investering i framtiden” att göra. Även om jag kommer tillbaka, är sannolikheten att städaren är densamma ganska låg. Så alltmer fascinerar mig frågan på vilka grunder som, under dessa omständigheter, hotellgästerna faktiskt lämnar dricks?

Hur många är det som ”friåker”, det vill säga låter andra betala men kommer undan själva? För mig är tanken på att göra denna hotellstädare i New York besviken, och att inte respondera på de förväntningar på ”lön” som kuvertet skvallrar om, svår att komma runt.

Förmodligen säger det något om mig och min benägenhet att vilja leva upp till förväntningar. Men framför allt säger det något om på vilken bräcklig grund ett system som det amerikanska vilar. Individuell välvilja är, har forskning visat, högst situationsberoende.

Har jag en dålig dag, så blir det inte så mycket i kuvertet – kanske inget alls. Har jag den välvilliga hatten på mig så blir det några dollar mer. Då är det tunga serveringsjobbet ändå att föredra; sociala förväntningar är kraftfullare än välvilja. När jag åker, lägger jag en sedel i kuvertet, och hoppas samtidigt att den trevlige hotellstädaren snart får jobb på den lokala dinern. Det förtjänar han.

Läs mer om