För något år sedan uppmärksammades stora brister i hyresfastigheter i Rosengård i Malmö. I veckan skriver både UNT och Svenska Dagbladet om ”smuts och ohyra” i Flogsta samt om ”slumvärdar” som tagit över hyresbestånd i Stockholm.
Fastighetsägare som missköter sig har alltid funnits. Det nya är att det handlar om stora, relativt välmående bolag där misskötsel tycks ingå i kalkylen. Med hyresgäster som studenter, som bor i lägenheterna kortare perioder, och svaga grupper som invandrare, med sämre kontroll över sina rättigheter, kan man dra ned kraftigt på underhållet och hinna undan (sälja) innan verkligheten kommer ikapp.
Det kan handla om ett antal år innan en oseriös fastighetsägare drabbas av verkningsfulla beslut om böter eller tvångsförvaltning. Till att börja med är det inte alldeles solklart vad ett ”rimligt underhåll” är och vad som är fastighetsägarens respektive hyresgästens skyldighet. Det är lätt att förhala, att vänta med åtgärder eller bara göra en liten del av vad som behövs. Och när misskötseln till slut blir uppenbar väntar årslånga processer i hyresnämnden och hovrätten.
Hyresgästföreningen har varit starkt kritisk mot regeringen sedan prövningstillståndet för nya fastighetsägare togs bort våren 2010. Och visst kunde tillståndet säkert förhindra en och annan olämplig hyresvärd. Men om det inte handlar om företag på ruinens brant, eller med krimininella företrädare, blir prövningen tandlös. Hur bedömer man ”långsiktigheten” hos en ny ägare, vilket var avsikten?
I stället har lagen ändrats så att det blivit lättare att tidigt besluta om tvångsförvaltning under en prövotid för den nya ägaren. Principen är riktig, då det viktigaste torde vara att korta tiden mellan upptäckta missförhållanden och konsekvenser för fastighetsägaren. Men det är ännu för tidigt att säga om lagen haft effekt.
I grund och botten handlar det om människosyn. Svagare grupper i samhället är mer utsatta på marknaden och därför behöver vi till exempel en bra konsumentskyddslagstiftning. Och boendet är det viktigaste vi har, det är själva grundtryggheten. Om vi åter låter 1930-talsmisär växa fram i förorter påverkar det starkt bilden av Sverige som en modern välfärdsstat.
De allra flesta fastighetsbolag i Sverige är seriösa och jobbar långsiktigt. Det finns mängder av goda exempel, bland annat i Gottsunda, där allmännyttan sålt fastigheter och där nya ägare i samråd med hyresgästerna skapat närhet och trivsel som spridit sig i området. Genom att bygga relationer till hyresgästerna skapas värden som gynnar båda parter på sikt.
Företag som Newsec Asset Management i Malmö, Allokton i Stockholm och Heimstaden i Uppsala har en annan strategi där man i stället försöker komma undan ansvar. Uppmärksamhet i medier och en vassare lagstiftning är och förblir det bästa botemedlet mot sådana aktörer.