Betygen är viktiga men inte viktigast
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Jag kommer inte ihåg så mycket av leken och det roliga från den tiden. Däremot minns jag tydligt de stränga lärarna och de dagliga hemläxorna vilka ofta gick ut på att skriva av långa och obegripliga texter eller att lära in långa dikter utantill. Föräldrarnas krav var det mest oumbärliga av allt.
Iranska föräldrar engagerar sig mycket starkt i barnens studier - både på gott och på ont. De har intensiva kontakter med sina barns lärare och ser till att bli upplysta om allt ifrån barnens uppförande till studieprestation.
Efter skoldagens slut är det vanligt att barnen deltar i extrakurser utanför skolan, arrangerade av ofantligt många privatägda företag där många lärare extraknäcker. Jag och mina syskon hann knappt komma hem från skolan förrän den ena privatläraren avlöste den andra. Mina kära föräldrar som jag älskar djupt, tjatade ständigt om bra betyg och jämförde våra studieresultat med de barn i bekantskapskretsen som var duktigare än oss. Min mamma och pappa, som så många andra föräldrar, var av den bestämda uppfattningen att konkurrensvilja och "sund" avundsjuka var bidragande faktorer till motivation.
Vi barn fick sällan känna något eget ansvar, vi presterade bara för att tillfredsställa andra. Det mesta vi kände var ångest och utmattning. Jag tyckte ofta så synd om mina arma föräldrar som inte hade fått en dotter med högre IQ. Det som jag saknade enligt vuxna var koncentrationsförmåga - det ska de säga som satte mig i skolan vid bara 5,5 åldern! Men alla var ändå överens om att jag var begåvad med en stark vilja - troligtvis var det hotet om stryk som var så effektfullt! Det var ju inte så lätt att koncentrera sig när den geniförklarade privatläraren i matte brukade dra ut sina näshår ett efter ett; med krafttag för att sedan med omsorg stoppa in dem i sin kavajficka!
Jag har till viss del gått i mina föräldrars fotspår och har alltid varit starkt engagerad i mitt barns studier. Dock fick han vara barn länge och ofta, men han fick också mycket tidigt lära sig om eget val och eget ansvar. Sedan han var liten fick han själv bestämma om sina val, men fick även vara beredd på konsekvenserna av sina handlingar. Alla överenskommelser skrev vi ner och under.
Jag såg sällan någon ära i att deklarera mig själv som hans "kompis"; som så många andra föräldrar brukar stoltsera med. Framför allt såg jag mig själv som hans förälder och förebild; med stor kärlek och ett enormt ansvar. Jag gjorde ständigt klart för honom att det inte enbart var lysande skolresultat jag gläds åt, utan i första hand bra uppförande i skolan, empati till andra barn och respekt för sina lärare. Några lärare fick under årens lopp erfara att jag och sonen i gengäld krävde ömsesidig respekt.
Den 5/6 tar Daniel studenten och redan nu förbereder han sig för studier vid Handelshögskolan eller Juridicum. Jag är en stolt mamma!