Betyder jämställdhet att inga skillnader finns?
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
I Iran är frågor som rör sexualitet belagda med tabu. Däremot brukar folk ofta på släktträffar ohämmat resonera om döden och om sina senaste inköpsfynd på ?de bästa och flottaste? gravplatserna.
Man avslöjar innehållet i sina testamenten och hur man vill ha sina begravningar arrangerade. Att lekfullt berätta om sina och varandras framtida begravningar är ett ämne som alltid ger upphov till hjärtliga skratt och ohämmade lustigheter.
Få frågor väcker lika mycket starka känslor och upprördhet i Sverige som jämställdhetsfrågor, men samtidigt avskräcker de människor från att offentligt säga ut vad de egentligen tycker och tänker. Kan t ex någon vis människa; gärna en brandman, tala om för mig om kvinnor platsar som ?brandkvinnor? på brandstationer?
Sist jag ställde den frågan till en ledande genusexpert under hennes föreläsning möttes jag av arga blickar. Hon var mycket smart, för hon ställde direkt en motfråga till mig: ?vad tycker Du?? Och dumma jag, svarade ohämmat och ärligt.
?Visst är jag för jämställdhet men jag inser att män av naturen är mer fysiskt starka än kvinnor. Vi män och kvinnor kan vara bra på olika saker och därför behöver vi kanske inte vara bäst på allt. Jag skulle bli jätteorolig om jag hade en ung dotter som skulle tjänstgöra som soldat i krig. För jag vet att unga tjejer utsätts för grövre våld (sexuellt) än killar i den miljön. Skulle min familj utsättas för brandfara så skulle jag föredra en muskulös och stark brandman som lätt kunde bära mitt storväxta barn på sin rygg och rädda livet på honom. I den situationen tänker jag inte i förs-ta hand på jämställdhet och på vad som är politisk korrekt. Men jag känner mig tryggare hos kvinnliga läkare och känner likadant även för kvinnliga poliser?.
Med menande blickar mot andra i församlingen som i sin tur skickade arga ögonkast mot mig, fick jag ett långt svar på tal! Hon avslutade med att säga: ?förresten, så kroppsligt ansträngande som det hävdas, är det inte att vara brandman?.
Trots att jag ofta kan ställa till det, med mina frågor och kommentarer så var det första gången jag kände mig riktigt dum och ångerfull över min ?onödiga? och avslöjande nyfikenhet och uppriktighet. Nästa gång, tänkte jag, om någon föredragshållare uppmanar sin publik att ställa frågor genom att säga ?det finns inga dumma frågor utan bara dumma svar?, så skulle jag tala om vilken lögnare jag anser vederbörande är!
Nyligen hörde jag en god vän berätta varför han nuförtiden blivit en sådan antifeminist. Jo, på hans barns dagis hade personalen för något år sedan genomfört ett ?genusprojekt? som de hade fått pengar för. Dagispersonalen bytte då och då könsroller, bl a genom att kvinnorna uppenbarade sig i herrkostym och männen i kjol och blus - för att ?avdramatisera det där med manligt och kvinnligt.? De pojkar som räckte upp handen och talade om att de föredrog rosa framför blått fick poäng, eftersom de ?vågade vara modiga?.
Pojk- och flicktoaletten försvann. Nu skulle alla använda samma toalett. ?Flickorna blev tvungna att sitta på toalettstolar som pojkarna hade stått och stänkt urin runtomkring?, som min vän förargat uttryckte det. Resultatet blev förvirrade barn, arga föräldrar och många inköp av kamouflagekläder till pojkarna och mer rosa till flickorna. Daghemmet blev efter många upprörda protester tvunget att avsluta sitt genusprojekt och barnen slapp att utvidga sina perspektiv genom att se på den håriga dagispersonalen i smink och kjol!
Hur långt behöver vi gå för att åstadkomma total jämställdhet? Är vi tvungna att bli ?könlösa? eller kan vi bejaka våra olikheter men ändå försöka skapa harmoni och rättvisa i samhället? Måste vi kvinnor se ut och bete oss som männen för att uppnå jämställdhet och jämlikhet?