Frågan om de apatiska barnen har varit på tapeten sedan Magasinet Filters reportage i veckan small ner som en bomb. I artikeln berättar två personer om hur de som barn pressades att spela apatiska för att deras familjer skulle få ett uppehållstillstånd.
Även i Sveriges Radio hörs en av dem berätta hur hon som tioåring fick strikta regler om att inte äta och att spela sjuk (25/9).
”Du vill ju att dina syskon ska stanna här”, fick hon höra. Barn är som bekant lojala mot sin familj, en lojalitet som utnyttjades. ”Jag var så rädd”, berättar den i dag unga kvinnan som gråtande påpekar att så många vuxna var inblandade men att ”ingen ingrep”.
Varför ingen ingrep är en relevant fråga. Det har sagts att det är svårt att vara visselblåsare i Sverige. Eller att visselblåsarna förvisso har funnits, såväl sjuksköterskor som läkare, men att debatten var för polariserad. Som Johan Rudström uttryckte det i en ledare här på sidan: ”Svart eller vitt, för eller emot, och se för guds skull till att inte ’gynna mörka krafter’” (25/9).
Problemet med att bara fokusera på ”mörka krafter” är att barn som hamnar i utsatthet riskerar att osynliggöras.
Fakta och vittnesmål har en tendens att förr eller senare flyta upp till ytan. Det kan konstateras att det funnits barn som pressats till att spela apatiska. Hur många de har varit vet ingen. Men de har uppenbarligen existerat.
I veckan har bland annat Barnläkarföreningen fått kritik för att deras tidigare arbetsgrupp för flyktingbarn bidrog till att Socialstyrelsen strök en formulering om att sjukvårdspersonalen skulle vara uppmärksamma mot manipulation. De som var aktiva i föreningen trodde sig säkert göra rätt och ville väl. Men det blir inte väl, när man bestämmer sig för en sanning och verkligheten består av flera.
Debatten om de apatiska barnen påminner mycket om flera andra debatter genom åren: Finns det en särskild hederskultur eller är det en rasistisk myt? Finns det ett organiserat tiggeri eller är det en ”råttan i pizzan”? Anger en del ensamkommande en lägre ålder än vad de har?
I dessa frågor, och fler än så, finns nyanser och komplexitet. Ja, det finns utan tvekan en hederskultur. Men det finns också fortfarande en del okunskap om den, som antagandet att den endast förekommer hos en religiös grupp. Ja, det finns ligor som har organiserat tiggeri och genom hot och tvång lurat hit människor för att tigga. Och det finns samtidigt fattiga människor som självmant har tagit sig norrut för att de gjort bedömningen att det är det bästa alternativet av dåliga alternativ.
Och ja, det finns asylsökande killar som har justerat ner sin ålder i hopp om att det ska vara fördelaktigt för dem. Lika självklart som att det finns killar som varit ärliga – även om det kunde ha gynnat dem själva att inte vara det.
I alla dessa diskussioner behöver man se att barn kan hamna i utsatthet. Som ensamkommande pojke ska man inte hamna på samma boende som ett gäng äldre killar. I samband med den stora flyktingvågen från Syrien 2015 placerades ett större antal minderåriga flickor med sina äldre makar i flera svenska kommuner. Sådant är möjligt endast om man blundar för hederskulturen. Och om man utgår från att allt tiggeri är frivilligt missar man såväl vuxna som barn som utnyttjas i människohandel.
Lika lite som att alla infödda svenskar är änglar, är människor från andra länder det. Genom att avfärda eventuella problem inom det man ser som en skyddsvärd ”utsatt grupp”, sviker man de maktlösa inom gruppen. Hur goda avsikter man än tycker sig ha är det inte att bekämpa främlingsfientlighet.
Barn som behöver hjälp ska aldrig osynliggöras. Om verkligheten avviker från kartan är det kartan som behöver ritas om.