Förändringen är försumbar jämfört med 2016: från 28,2 till 29 procent.
Låt oss konstatera att små barn inte får lika mycket tid med sina pappor som med sina mammor. Det är illa nog. Argumenten kan börja där. Barn behöver båda föräldrarna. De ser att både mor och far tar hand om dem och hemmet.
Kvinnor ska också självklart ha samma möjligheter som män att arbeta utanför hemmet med chans till bra löneutveckling. Det blir svårare utan jämställd föräldraledighet.
Allt detta låter enkelt. Men det är komplext.I statistiken syns Sverige som landet med högst sysselsättningsgrad bland kvinnor i EU. Visst, de flesta har ett jobb, men många på deltid. I annan statistik ligger Sverige plötsligt i botten vad gäller kvinnor på vd-poster. Något är skevt.
Därutöver visar forskning att, medan föräldradagar dämpar kvinnors löneutveckling och avancemang, så gynnas mäns karriär av de varit föräldralediga. Ses föräldraledighet hos män som en meriterande bragd, medan föräldraskap hos en kvinna inte är något märkvärdigt? Det finns andra studier av arbetslivet som tyder på sådana samband.
Inget av detta kommer vi till rätta med utan krav på lika villkor. Föräldraförsäkringen bör fördelas individuellt. Men inte heller det är enkelt.
Precis som några forskare skrev i ETC 2014 skulle individualiserad föräldraförsäkring vara katastrofal för kvinnor som har barn med män som lämnat ifrån sig allt ansvar. Individualisering utgår från den falska premissen att om föräldradagar inte kan skrivas över till mamman, kommer pappan att ta sitt fulla ansvar för barnet.
Så fungerar inte verkligheten. Föräldraförsäkringen ska vara individualiserad, men dagar måste gå att överlåta. Av olika prekära skäl. Annars kan man inte kalla den individuell.
Fler barn kommer med en sådan utformning att få vara med sin pappa — och fler kvinnor kommer att kunna uppfylla sina yrkesdrömmar.