Cypern har under hela eurokrisen varit minst lika illa ute som Grekland, Spanien, Portugal, Italien och Irland, länder som hela tiden varit i fokus. Skälen till att inte Cypern diskuterats lika ivrigt på finansministermötena i Bryssel har framför allt varit två, landets storlek och det faktum att man haft starka band till ett större land utanför EU, nämligen Ryssland. Kanske var det Rysslandskopplingen, och misstanken om penningtvätt, som gjorde att EU, IMF och eurozonen, föreslog beskattning av bankkonton som ett villkor för stödpaketet till Cypern.
Men parlamentet sade i tisdags kväll tack och lov nej till denna utväg. Beslutet hade gått på tvärs mot alla planer på en gemensam bankunion i euroländerna, där insättningsgarantin är en av stöttepelarna. Med ett penndrag hade allt förtroende för betalningssystemet i Cypern sänkts. Om tio procent av dina sparade pengar plötsligt kan konfiskeras, vad händer nästa gång som staten har ont om pengar? Tar man hälften av sparkapitalet?
Situationen på Cypern påminner om den vi redan sett i de nämnda krisländerna, särskilt i Grekland. Konkursen är nära för landet och det är ont om idéer om hur detta ska vändas. Utgifterna har redan stramats åt mer än folket vill acceptera och intäkterna vilar på ett fåtal sektorer som turism och, i Cyperns fall, den finansiella sektorn. Alla frågor om landets ekonomi som borde ha ställts vid eurointrädet, men aldrig ställdes, kommer upp till ytan under krisen.
Men det finns en viktig skillnad. Hur illa det än har sett ut har ingen toppolitiker i EU föreslagit att man ska låta Grekland gå i konkurs. För Cypern gäller delvis andra tongångar: ”Oligarker, serbisk maffia och skattesmitare, det är en affärsmodell som inte får räddas”, sade till exempel den tyske SPD-ledaren Sigmar Gabriel i början av veckan.
Känslan av ”räddningströtthet” är sedan länge stark i Tyskland. Att låta tyska skattebetalare stå som garanti för stödlån till länder som misskött sin ekonomi, och där dessa lån bara tycks bidra till skjuta upp problemen, blir allt mindre populärt. I höst har Tyskland val till förbundsdagen och en seger för Angela Merkels CDU är kanske inte lika given om eurokrisen fortsätter att fördröja Tysklands återhämtning. Det är i den kontexten man ska se uttalandet från Gabriel.
Cypern betyder inte mycket för euroländernas ekonomi, långt mindre än Grekland och naturligtvis ännu mycket mindre än Spanien eller Italien. Men på ett principiellt plan betyder Cypern lika mycket som Tyskland. Det inte att sätta en gräns för när det är möjligt att lämna euron, som invånarantal eller BNP. Den psykologiska effekten för om man låter Cypern falla ifrån är oöverskådlig. Nu har man kanske en vecka på sig att komma med förslag om nya villkor för Cypern. Även ett mindre betydelsefullt euroland måste räddas om euron ska räddas på sikt.