Men Vänsterpartiet är alltjämt ett parti där reflexerna hos många aktiva är av ett annat slag. När partiet nu firar 100 år av historia, sedan man bröt sig ur Socialdemokraterna 1917, är det inte 100 år i demokratins tjänst som uppmärksammas – även om många gärna vill tro det.
Grundproblemet är inte marxismen och ännu mindre socialismen, utan leninismen. I Lenins partiteori är det kommunistiska partiet ett elitparti med historisk ensamrätt att leda arbetet för att förverkliga den kommunistiska utopin. Varje taktisk manöver som bidrar till det överordnade målet att krossa ”kapitalismen” och den ”borgerliga demokratin” är tillåten, vilket inte utesluter bittra lärostrider inom de kommunistiska leden. Socialdemokraterna har därför ofta betraktats som lika farliga motståndare som borgerliga partier och idéer.
Det svenska parti som bildades 1917 anslöt sig helt till detta tänkesätt och underordnade sig genom Komintern, den kommunistiska internationalen, den sovjetiska stats- och partiledningen. Olika taktiska grepp växlade och kunde innebära allt från kamp mot den framväxande fascismen till stöd för pakten mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen 1939 – 41.
Sovjetunionen kom att bli en av segrarmakterna i andra världskriget. Men de av sovjetarmén befriade eller besatta områdena i Öst- och Centraleuropa blev inga demokratier utan kommunistiska diktaturer i ny utformning, med ”borgerliga” skenpartier införlivade i kommunistiskt kontrollerade ”folkfronter” och de socialdemokratiska partierna förbjudna. Denna modell, ”folkdemokratin” i tidens terminologi, blev också den modell som de svenska kommunisterna hoppades skulle kunna genomföras i Sverige.
När den kommunistiska rörelsen fragmenterades under 60- och 70-talen prövades nya grepp. Det mest uppmärksammade var vpk-ideologen Jörn Svenssons tanke att förändringar av det framtida socialistiska ”beslutssystemet” skulle förbjudas i grundlagen, även om debatt och partibildning formellt sett skulle vara fri. Denna modell gick sedan igen i dåvarande VPK:s interna studiematerial. Andra, däribland C H Hermansson, tycktes i intervjuer hålla fast vid den ”folkdemokratiska” modellen från Östeuropa. Det framgick inte minst i samband med strejkvågen i Polen 1980 och Solidaritets bildande.
Det har gått en del år sedan dess. Men poängen är att attityder av detta slag – misstro mot den ”borgerliga demokratin” och ovilja att ta avstånd från diktatur i ”socialismens” namn – lever kvar inom partiet. Inställningen till diktaturen på Kuba eller till den allt mer öppet diktatoriska regimen i Venezuela är i bästa fall kluven. Den intellektuella befrielsen från det kommunistiska arvet som är nödvändig väntar fortfarande.
Håkan Holmberg