Att upptäcka och förhindra brott

Berättelsen utspelar sig i framtiden där PreCrime-polisen i Washington utvecklat en förmåga att förutse och förhindra mord, gripa gärningspersonerna som därefter kan fängslas för mord som skulle ha skett men aldrig kommer att utföras. Även svensk polis har i uppdrag att förebygga och förhindra brott, en uppgift som framstår än mer viktig för säkerhetspolisen som har att hantera särskilt allvarliga hot, däribland terrorism.

Den fiktiva PreCrime-polisen har dock något som svensk polis aldrig kommer förfoga över – tre siare med förmåga att se framtida mord. Hur ska svensk polis utan siare ”förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet”, ett uppdrag som de har enligt lag?

Det handlar inte enbart om framtida brott, hur ska brottsutredningar ske avseende brott som begåtts månader tidigare när inga vittnen finns, den misstänkte var ostraffad och därmed inte fanns på polisens radar? Hur kan polis, åklagare och domstol rekonstruera vad som hänt?

Ett alternativ till siare är de elektroniska fotspår vi lämnar genom våra telefoner, mailkorrespondens och finansiella transaktioner. Genom att polisen kan få tillgång till dessa uppgifter kan de kartlägga vårt sociala umgänge och nätverk.

De kan därmed användas såväl för att kartlägga bakåt vad misstänkta brottslingar gjort, till exempel delat barnpornografi men även för att upptäcka om en person tillhör grupper som kan tänkas begå allvarlig brottslighet i framtiden. Genom att lagra stora mängder data kan polisen i efterhand upptäcka brottslighet som var okänd när den begicks, men om datan aldrig har sparats kan den inte återskapas och en del brottslighet kommer förbli oupptäckt.

Det finns faror. Urskillningslös lagring av stora mängder data med oklart syfte eller där vissa grupper pekas ut kan uppfattas som ett intrång i den personliga integriteten. Vidare medför övervakning för att upptäcka och förhindra brott särskilda rättssäkerhetsproblem, hur kan myndigheter med säkerhet avgöra vad som ska ske i framtiden när människor har fri vilja, en fråga som Minority Report väcker?

Den 21 december 2016 ogiltigförklarade EU-domstolen i mål mot Sverige vår lagstiftning som kräver generell datalagring av kommunikationsleverantörer som Tele2 av uppgifter om vem vi ringer och mailar. Domstolen ställde flera rimliga krav, men jag anser domarna gick för långt när de förbjöd generell lagring, domen kommer försvåra brottsutredningar av och arbete mot spridning barnpornografi, grov kriminalitet och terrorism.

Politikerna har ansvar för den uppkomna situationen, EU-domstolens avgörande bör ses som en reaktion på att alltför många länder reglerat datalagringen alltför otydligt och använt den även för mindre grov brottslighet.

Mark Klamberg

Docent i folkrätt och fristående kolumnist i UNT