Årets julklapp är en upplevelse
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Varenda transaktion på jobbet måste gå i lås just veckan före jul. Varenda vänskap måste förnyas runt glögg och lucia. Detta är ju julen, årets mest älskade högtid för stora som små. Visst har vi kul?
Årets julklapp har utnämnts, och detta år är det en upplevelse. Att hoppa fallskärm, åka pulka nerför Kebnekaise och ansiktsbehandling med surströmming är alla oumbärliga klappar för den lyckligt lottade som redan har allt. Efter en hysterisk dag på stan förra lördagen vill jag bestämt hävda att årets julklapp, åtminstone för mig är en uppenbarelse. En välbehövlig sådan för den delen.
Jag hade just klivit ut från NK och var på väg mot T-centralen när jag passerade en kiosk med massor av tidningar exponerade. Rubrikerna handlade om allt från den grymma vardag som råder för flyktingar i Grekland, en alltmer utbredd koleraepidemi i Zimbabwe och akut brist på läkare i Bagdad. Under några få sekunder drabbades jag av både skuldkänslor och sorg över min futtiga jakt på julklappar. Ingen kan rädda världen hela tiden och jag borde inte ha dåligt samvete för att just jag råkar bo på den halvan av jordklotet som har tillgång till allt mänskligheten kan önska sig, men jag kan inte låta bli att fundera.
Enligt FN:s statistik pågår betydande väpnade konflikter över i stort sett varenda kontinent. Några av de äldsta konflikterna sträcker sig ända tillbaka till 1948, medan andra färskare konflikter startats av USA:s numera avgående president. De allra flesta utan någon fred i sikte.
Så mycket lidande över hela världen. Så många barn som somnar hungriga, utan julklappar. Hur tröstar man de barnen? (Kanske kan man hävda att Jultomten har fastnat hos ryska tullmyndigheterna, det verkar vara en otäck plats). Hur viktigt är det att just mina älskade, men ack så bortskämda syskonbarn, får allt de pekar på, egentligen? Det förblir en gåta varför årets skönaste vecka, föregås av årets mest konsumtionshysteriska vecka.
När jag går och lägger mig i min varma säng på julafton ska jag skicka en tanke till de många flyktingar i Grekland som firar jul i bostäder byggda av pappkartonger för att grekiska staten inte vet bättre. Jag ska skicka en tanke till Stadsmissionen som år efter år gör en insats för de ensamma och mest utsatta.
Jag ska minnas 2008 som det sista år jag stressade ihjäl mig över julklappar och försöka att bry mig mer om de riktigt viktiga frågorna år 2009.