Brytpunkten skedde någonstans i början av 90-talet och går inte att förenkla till partipolitik. Jag tänker på det när PISA-rapporten om skolan slår ned i vintermörkret och svart på vitt visar att till dem som har ska vara givet. Inte är det på Stockholms innerstadsskolor de elever går som i allt snabbare takt inte klarar grundläggande läsning, matematik eller naturkunskap. Det vi ser i siffrorna är inte minst förortens invandrade pojkar, som lever i miljöer som få i majoritetssamhället har en aning om – eller för den delen bryr sig om. Dessa arga unga pojkar som växer upp till arga unga män, där kriminalitet är ett reellt alternativ till mer ordnade karriärer.
Inom sjukvården har ett svårbegripligt och ogenomträngligt system gjort att det kan ta veckor att komma till en vårdcentral och få träffa en läkare, ledande sjukhus larmar regelbundet om patientsäkerhet och överbeläggning, och antalet skador i vården fortsätter ligga runt 10-11 procent: kanske är det mer. Inte undra på att privata sjukförsäkringar är en av snabbast växande marknaderna i Sverige.
Likaså är det svårt för gamla att få adekvat boende och vård, något som Gertrud Sigurdsen larmade om i en DN debatt artikel i oktober. ”Tvångsvård i hemmet” kallade hon det. Trots hög ålder, dålig syn, dålig balans och flera fallolyckor får hon inte flytta till ett äldreboende. Självfallet är hon inte ensam. Den eftersläpande verklighetsförståelsen, i kombination med den hedervärda tendensen att ändå jämföra sig med dem som har det sämre – och det är många - , gör emellertid att det inte är som dessa sakernas tillstånd riktigt tas på allvar.
Gnäll? Kanske det. Men märk väl att det sluttande planet är en farlig plats att vara på. Skolan borde visa oss alla detta; varningssignalerna har blinkat starkare och starkare, men i debatten var det på ett högst orättfärdigt sätt länge viktigare att häckla Jan Björklunds militära bakgrund än att ta fasta på det mod han som minister tidigt visade. Därför är det inte han som ska stå till svars idag; det är andra.
Min bild av Sverige idag ser i dystra stunder ut ungefär så här. Jag tycker väl inte att vi levde i den bästa av alla världar fram till början av 1990-talet heller. På 60- och 70-talen när min generation växte upp var Sverige en ganska grå och ospännande plats, till och med så att amerikansk tv-reklam tedde sig exotiskt lockande.
Men det stora språnget när Sverige på allvar övergav en ”nationell” ordning (bland annat genom avregleringar för kapital och finansmarknader) har i grunden ändrat förutsättningarna för att bevara det som var den svenska modellens kärnvärde: en jämlikhet som skänkte inte bara negativ utan också positiv frihet till många fler än de som kan ta för sig av egen kraft. Där är vi inte längre.