Är maktlöshet EU:s framtid?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så hur ser unionens framtid ut? Allt fler länder tycks nu hålla med förre statsministern Göran Persson, som ville se EU som en vanlig internationell organisation, där enighet krävs för alla beslut. Det skulle innebära en djupgående förändring och förvandla unionen till en ganska maktlös förening, ungefär som Europarådet och OSSE, organisationer som inte många vet vad de sysslar med.
Om EU skulle välja den vägen finns det knappast någon framtid för euron, som ju förutsätter en gemensam finanspolitik. Stabilitetspakten, som skulle garantera att inget land gratisåker på eurons stabilitet, har ju tappat tänderna. Frankrike säger rent ut att man inte tänker minska sitt stora budgetunderskott trots paktens regler.
Göran Rosenberg anser i en pessimistisk artikel i Dagens Nyheter att EU nu kommit till vägs ände: "Den förmåga till gemensamt politiskt beslutsfattande som den mycket långtgående ekonomiska gemenskapen i EU förutsätter och kräver, finns inte." Han drar slutsatsen att den ekonomiska gemenskapen i så fall måste göras politiskt oberoende och i stället läggas i händerna på tjänstemän och domare. Men då blir det ännu tydligare att EU:s politiska legitimitet försvinner, vilket gör det alternativet omöjligt.
I stället anser Göran Rosenberg att man bör anpassa den ekonomiska gemenskapen till den politiska och öka nationernas makt, det vill säga i praktiken låta varje land föra sin egen ekonomiska politik - något som alltså förutsätter att euron avskaffas, vilket Göran Rosenberg inte skriver. En sådan lösning skulle naturligtvis i grunden förvandla hela EU.
Den nye franske presidenten Nicolas Sarkozy kräver att unionen förvandlas till en protektionistisk fästning. Han anser att euron är övervärderad och därför bromsar fransk export, han tror att många andra länder ägnar sig åt social dumpning och skattekonkurrens, han talar om marknadens "pseudodiktatur" och kritiserar stabilitetspakten. Han vill att politikerna ska styra ECB, den europeiska centralbanken. En riktigt klassisk protektionism alltså, för att inte säga merkantilism av franskt 1600-talssnitt, och helt fel politik i en globaliserad värld. Statsminister Fredrik Reinfeldt kritiserade honom med rätta.
Och Frankrikes president är inte ensam. I Polen sitter en ledning som anser att EU ska betala stora bidrag men inte lägga sig i landets politik. Polens inflytande är den viktigaste frågan, och Polen är nog berett att gå långt för att uppnå detta, så långt att det kan skapa allvarliga problem.
England lyckades förhandla sig till en rad undantag från det nya reformfördraget och kan därför fortsätta på sin väg att försöka förvandla EU till en rent mellanstatlig organisation utan majoritetsbeslut. Exakt var den nye premiärministern Gordon Brown står i EU-politiken är ännu inte helt klart, men uppenbarligen är han mindre entusiastisk än sin föregångare.
Allt det här sammantaget är ser inte uppmuntrande ut. Ett svagt EU minskar Europas inflytande i världspolitiken och försämrar möjligheten till exempelvis viktiga insatser på miljöpolitikens område. En ekonomisk politik av Sarkozy-typ vore rena katastrofen, både för Frankrike och EU.
Men många regeringar och de flesta väljare är uppenbarligen trötta på EU. Kanske beror det i grunden på att man glömt vad EU faktiskt gjort, freden och de fantastiska framsteg som unionen och inte minst dess nya medlemmar fått uppleva. Om Göran Rosenberg får rätt, och EU förvandlas till en organisation där "tätare politiska och ekonomiska samarbeten kan utvecklas inom ramen för en tunn och allomfattande gemenskap", då ser vi en helt annan och maktlösare union än den som Sverige gick med i. Vill vi det?