Är det sant att ekonomerna alltid har fel?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På bokmässan i Göteborg i helgen lanserades den elfte reviderade upplagan av Klas Eklunds lärobok Vår Ekonomi, hittills såld i över en halv miljon exemplar och översatt till och med till kinesiska. Opponent var Gunnar Wetterberg, historiker med erfarenhet av ekonomisk politik bland annat från finansdepartementet. Han efterlyste ett kapitel med exempel på när ekonomerna hade fel. I Gunnar Wetterbergs mycket underhållande inlägg hade ekonomerna fel för det mesta. Deras förslag till ekonomisk politik bygger på gamla erfarenheter och blir därför fel i det nya läget, var hans tes.
Det ligger mycket i det. Det som regeringarna gör kommer ofta för sent och i fel läge. Den nuvarande regeringen har satsat stort på åtgärder för att öka utbudet av arbetskraft. Det är åtgärder som ekonomerna efterlyst i flera år och som borde ha vidtagits för länge sedan. Detsamma gäller för nästan alla regeringars ekonomiska politik i alla tider. Problemet blir allt större i takt med att samhällena förändras allt snabbare.
Så vilka är då framtidens problem som bör åtgärdas redan nu? Det meddelade inte Gunnar Wetterberg, men man kan ju försöka gissa. Problemet är bara att ingen vet vad som är rätt just nu. Och som sagt, man kan inte dra slutsatser av tidigare erfarenheter.
Regeringarnas handlingsfrihet är mycket mindre än förut. Så länge varje land skyddade sig självt med tullar och andra handelshinder, valutaregleringar och diverse specifika regler kunde en regering i princip följa sina egna idéer. Men i en globaliserad värld går det inte längre. Räntan följer ungefär utvecklingen i världen, handeln går sina egna vägar och kapitalet flyttar sig blixtsnabbt vart det vill. Marknaden bestämmer kronans värde. För regeringen återstår inte så mycket mer än finanspolitiken som instrument.
Vad ska man då göra för att bereda vägen för en kommande positiv ekonomisk utveckling? Ett vanligt svar är att satsa på entreprenörerna. Alla pratar om det, men hittills har inte särskilt mycket hänt. Ett viktigt hinder är den i vårt land mycket vanliga uppfattningen att det är något skumt med att bli rik. Rik får man bara bli på sport, musik eller spel men inte på företag. Så lyder den svenska moralen. I vårt land bekämpar man både fattigdom och rikedom. Det är därför det är så svårt för politikerna att komma till skott i denna fråga.
En annan central framtidsfråga gäller välfärden. Vi vill att staten ska ta hand om oss när vi blir sjuka och gamla. Problemet är att vi knappast är beredda att betala så hög skatt som det skulle krävas i framtiden, när antalet äldre, och sjukare, stiger brant. Samtidigt blir vi allt rikare. Är det möjligen så att vi måste vara beredda att betala själva för en del av vården? Sveriges placering i den internationella rankningen över hälsovårdssystem har fallit från en fjärdeplats till en sjätteplats. Etta är Österrike. Också Holland, Frankrike, Schweiz och Tyskland kommer före Sverige. Man mäter då information om patienträttigheter, väntetider för vård, resultat av vården, generositet i systemen och tillgång på läkemedel.
Är det ett tecken på att det behövs reformer? Sannolikt krävs ett nytt försäkringssystem, där den enskilde får betala mer än i dag för vården. Det är inte populärt och kommer att bli svårt att övertyga väljarna om. Men precis som i fallet med den överenskommelse som till slut värkte fram enighet om pensionsreformen, måste politikerna nu ta itu med försäkringssystemen.
Eller kanske är det något helt annat som framtiden kräver av oss? Som vanligt måste svaret bli: Vi får se, med risk att vi satsar fel.
gunvor.hilden@comhem.se