Till skillnad från i Tunisien och Egypten ledde Gaddafis fall till att hela den libyska statsapparaten imploderade. Verklig fred måste nu slutas efter inbördeskriget, en ny ordning byggas från grunden.
Nationella övergångsrådet, den politiska ledning som utropades under våren i Benghazi, har övertagit Gaddafidiplomaternas plats i Förenta nationerna. Rådet erkänns numera i nästan hela världen som Libyens nya, legitima regering. Men inne i Libyen är situationen inte riktigt lika klar.
En majoritet av libyerna erkänner, ja stödjer, utan tvekan Övergångsrådet. Men en betydande minoritet gör det inte – i alla fall inte än. Och i ett läge där hela landet bär vapen, kan till och med en liten minoritet bli ett oöverstigligt hinder, genom att motsätta sig den nya ordningen med våld eller förvägra den politiskt erkännande och moralisk legitimitet.
Övergångsrådets ursprungliga bas var i nordöstra Libyen, där Gaddafi genast förlorade kontrollen. Nordvästra och centrala Libyen, där Gaddafi hade lejonparten av sina trupper och sitt politiska stöd, har först nyligen befriats. Dessa områden ligger följaktligen på efterkälken politiskt och saknar stark representation inom Övergångsrådet, trots att de drabbats hårdare än alla andra av kriget.
Flera rebelledare från den krigshärjade nordvästliga staden Misrata har förklarat att Övergångsrådet inte representerar dem, och kräver nu ett politiskt inflytande som motsvarar uppoffringarna under revolutionen. De har fått stöd av en grupp islamistiska befälhavare, exempelvis Abdelhakim Belhadj som leder rebellarmén i Tripoli och Ismail el-Sellabi som styr en stor milis i Benghazi. Islamisterna har krävt premiärministern Mahmoud Djibrils avgång och utmålar honom som ett verktyg för sekulära och provästliga grupper; själva antas de ha stöd från oljemonarkierna i Persiska viken.
Lägg till detta att Gaddafi, trots allt, hade anhängare – inte minst i Sirte och Beni Walid, som först nu erövrats av rebellerna. Också de måste på något vis infogas i den nya libyska ordningen, om landet ska kunna lämna kriget bakom sig.
Det här är inga omöjliga problem. De flesta libyer lär vilja se en snabb uppgörelse som leder till lugn och ro, till fred och återuppbyggnad. Gaddafidiktaturen har vanskött Libyen så fruktansvärt att nästan vilken efterträdare som helst lär framstå som bättre och mer legitim.
Men även om Gaddafi dött och striderna mojnat, även om medieuppmärksamheten börjar falna, har Libyens grundläggande problem inte lösts. Än är det inte över.