När bostadsområden breder ut sig och tätnar är det frestande att kora den förädlade gräsplätt som blir kvar till ”park”. Men är det verkligen en park? Risken med att devalvera ord är att själva betydelsen förminskas.
Ju tätare det blir mellan hus, människor och fordon, desto större är behovet av den bullerfria oasen, där både barn och vuxna kan vila, leka och springa. Människans behov av grönska är väl belagt i forskningen: kroppen blir lugn av åsynen av grönskande natur, medan bilden av en stad gör hjärnan stressad och kaotisk. Oavsett om man är född i stan eller på landet.
Alla definitioner av park innehåller ungefär detsamma. En park ligger oftast i en stad och tillhandahålls av kommunen för människors rekreation. Den har naturlig växtlighet och/eller planteringar, gräs och träd. En park rymmer gärna skulpturer, sjöar, kanaler, paviljonger och orangerier.
Alla storstäder har enorma parker där man kan springa fritt eller dra sig undan i ett hörn. En park bör inte kantas av motortrafik och buller. Husen ska inte vara så nära inpå att man känner sig iakttagen. Kort sagt, en park måste vara tillräckligt stor och lummig – och det måste finnas tillräckligt många så att de inte blir överbefolkade. Alla stadsbor borde ha nära till en park för återhämtning och integritet.
Men allt är inte park som grönskar! När bostadsföretagets försäljningsprospekt skriver att du får en park nedanför huset bör man vara skeptisk. Förr kallade man den gröna ytan mellan husen för gård – även om Gunnar Leches gårdar i Salabacke, Tunabackar och Lasseby Gärde är så generösa att de nästan kunde kallas parker! En gård är för övrigt en privat yta och ingen offentlig plats.
Därför måste stadsplanerarna påminnas om att förtätningen är villkorad. Även människors hälsa måste vara hållbar. Och hälsan förutsätter rymliga, tysta platser med natur, blommor, träd och fåglar som alla boende har rimlig närhet till. Att inse det borde vara a walk in the park...