Insatsen är långsiktig och kan inte få styras av försök från den ena eller andra aktören att vinna kortsiktiga inrikespolitiska poäng. Besluten har tagits i bred enighet och alla politiska partier utom Vänsterpartiet (och Sverigedemokraterna) har stått bakom dem. Den breda nationella uppslutningen bakom ett svårt och farligt uppdrag är också väsentlig för de kvinnor och män som tjänstgör i Afghanistan. Ett uppdrag av detta slag kan inte bygga på enstaka rösters övervikt i en riksdagsvotering.
Vad man än tror om den afghanska regeringens möjlighet att under de närmaste åren ta över det fulla ansvaret för landet så är det därför orimligt att Sverige eller andra länder brådstörtat tar hem sina trupper. Den amerikanska insatsen inriktas, sedan Obama tog över, mer än tidigare på återuppbyggnad och pressen på Afghanistans egen ledning att göra sin del av jobbet har ökat. Samtidigt sker försök att skilja ut de grupper bland talibanerna som inte i första hand är religiösa extremister utan motiveras av andra faktorer från de övriga i syfte att skapa ett bredare samarbete. Även om Sveriges roll på intet sätt är avgörande så skulle en reträtt från Afghanistan nu snarare uppmuntra de mest extrema krafterna.
Både regeringen och oppositionen har nu ett ansvar för att samförståndet om en långsiktigt hållbar insats i Afghanistan består. Den 4 november läggs proposition till riksdagen. I slutet av månaden fattas beslut.
De tre rödgröna partierna skrev i augusti ihop sig inför valet om en reträtt med början 2011 och slutdatum 2014. Det var på ytan en eftergift för Vänsterpartiet, men Mona Sahlin försäkrade samtidigt att hon stod bakom principerna från Kabulkonferensen tidigare i år där ingen absolut tidsplan för tillbakadragande av utländsk trupp fastställdes.
Då kan det inte vara omöjligt för regeringen och Socialdemokraterna att enas om Afghanistan. Att avstå gör bara uppdraget svårare för de svenska soldaterna på plats.