Första världskriget pågick fortfarande, men tsarväldet störtades i Ryssland och USA tog steget ut på världsarenan som stormakt. Finland blev självständigt och den svenska arbetarrörelsen delades i en demokratisk och en kommunistisk del. I Sverige som helhet innebar systemskiftet att landet blev en parlamentarisk demokrati med rösträtt för både kvinnor och män.
De definitiva riksdagsbesluten togs senare. Men systemskiftet började under 1917, när den liberale partiledaren Nils Edén kunde bilda regering tillsammans med Socialdemokraterna under Hjalmar Branting. Denna regering, tycks än i dag kunna provocera socialdemokrater som inte kan acceptera att de avgörande stegen mot demokrati togs under en liberal statsminister, och av högerskribenter som antingen tror att den stora rösträttsreformen infördes av Högern eller som tror att liberaler och socialdemokrater alltid måste vara motståndare. Edéns verkliga insats skildras av Sverker Oredsson i den nyutkomna boken Nils Edén, Demokratins statsminister (Ekerlids förlag).
Bakgrunden var den långa kampen om rösträtten. 1914 valde de mest rabiata på högersidan att utnyttja försvarsfrågan för att få bort den liberale statsministern Karl Staaff i den så kallade Borggårdskuppen. Fram till våren 1917 kom Sverige att styras av en ”kungaregering” under Hjalmar Hammarskjöld, tidigare landshövding i Uppsala. Försörjningskrisen blev under vintern och våren 1917 allt svårare (se Maria Ripenbergs artikel den 9/7) och Hammarskjöld avgick i slutet av mars.
Kraven på en genomgripande rösträttsreform och ett nytt politiskt system bara växte. Valet på hösten 1917 blev en seger för socialdemokrater och liberaler, alltså för vänstern med dåtidens språkbruk. Men kungen, Gustaf V, kunde fortfarande inte förlika sig med tanken på en vänsterregering. Olika alternativ prövades och förkastades. Det parlamentariskt korrekta hade varit att Branting blev regeringsbildare, eftersom Socialdemokraterna var något större än Liberalerna. Men Branting ville inte och den enda möjliga regeringsbildaren var därmed Edén som blivit liberal partiledare efter Karl Staaffs bortgång 1915.
Edén var professor i historia i Uppsala och visade sig vara en ytterst skicklig regeringschef. Han stod nu inför uppgiften att få kungen att acceptera principen att inte ha några andra rådgivare än regeringens medlemmar. Under Karl Staaffs två perioder som statsminister 1905-06 och 1911-14 hade kungen i hemlighet tagit råd av Staaffs motståndare, alltså de ledande högerpolitikerna, en situation som givetvis var helt orimlig redan medan den pågick och som nu måste få ett slut.
Efter en serie krumbukter såg kungen inget annat alternativ än att ge med sig, och hans tycks också ha hållit sitt löfte. Därmed var parlamentarismen definitivt etablerad i Sverige och systemskiftet hade inletts.
Nästa steg var rösträtten. Den nya regeringen hade bara suttit en månad när den tillsatte en kommitté för att gå igenom de förslag till lagändringar som skulle bli nödvändiga. Det liberala valprogrammet var utgångspunkten och de liberaler och socialdemokrater som ingick i kommittén arbetade snabbt. Men det är värt att observera att de högermän som också inbjöds att delta i arbetet tackade nej.
Långt in på 1918 vägrade huvuddelen av Högern att gå med på en reform. Men medan livsmedelsförsörjningen blev allt mer ansträngd och hotet om en revolution låg i luften ökade pressen på partiet, till sist också från kungahuset.
Till sist kom kapitulationen. Kvinnorna fick rösträtt och graderingen av den kommunala rösträtten försvann. Men regeringen Edén hade mer på dagordningen, reformer som blockerats under många år: åtta timmars arbetsdag, stora reformer inom socialpolitiken, skolreformer, orientering mot västmakterna i stället för mot Tyskland. Med systemskiftet 1917 blev Sverige ett annat land.
Håkan HolmbergPolitisk chefredaktör