Trettio kustbevakningar. Sex domstolsväsenden. Fyra skatteverk. Tre bostadstillägg till pensionärer. En och en halv polismyndighet. Hela barnbidraget. All beräknad statsskuldsränta år 2020.
Av de 30 miljarder kronor som var och en av dessa listningar kostar går merparten av pengarna i dag till att underhålla svenska myndigheters gamla it-system (SR, 19/8). Det är hisnande.
Kostnaden hämmar myndigheterna från att utveckla nya system. Digitaliseringsforskaren Johan Magnusson menar att ”det digitala arvet” begränsar oss. Exempelvis blir varje utveckling av en app eller nättjänst en snöboll av kostnader eftersom projektet måste anpassas bakåt till den infrastruktur som byggts upp mellan 70- och 90-talet.
Att hitta digitala vinster och förenklingar blir därför så stora kostnader att projektet inte blir av. Det gör i sin tur att myndigheter inte klarar av att tillhandahålla relevanta tjänster för anställda eller medborgare.
Så låter det knappast från politiskt håll. It-investeringar presenteras nästan uteslutande som satsningar för att sätta myndighetsväsendet i framkant och förbereda för det digitala automatiserade samhället, som när Trelleborgs kommun robotiserade handläggningen av försörjningsstödet (SR, 8/1-18).
Men exemplet är snarare ett regelbekräftande undantag. Enligt EU:s sammanställning från 2018 ligger vi på EU-snittet vad gäller digitalisering. Vi har användarvänliga och enkla tjänster, men sämst är vi på området e-förvaltning.
Sveriges myndigheter skvalpar exempelvis tillsammans med Polen och Bulgarien just ovanför EU-snittet när det kommer till att tillhandahålla tjänster till näringslivet, långt efter baltländerna samt grannar som Danmark och Norge.
Än mer bekymrande är it-säkerheten. Av de över 3500 digitala förvaltningar som EU undersökte klarade färre än 10 procent grundläggande säkerhetstester. I Sverige saknar många system så kallad redundans, alltså att det finns fullgoda alternativa sätt att driva processer, databaser eller kommunikationer om det primära systemet fallerar.
Därtill har Sverige EU:s näst högsta andel it-specialister i arbetskraften. Många av de dyra föråldrade systemen är beroende av en handfull personer som varit med och byggt upp och driftat alltsammans. Inom militären finns exempelvis system som en enda, numer väldigt gammal, person förstår sig på. För att bryta sådant personberoende krävs mångmiljardinvesteringar.
Men vilken politiker vill lägga pengar på system som allmänheten aldrig ser? Det är sådana incitament som under decennier hållit tillbaka satsningar på myndigheters it-infrastruktur, vilket vi nu får betala för.
Regeringens digitaliseringspolitik har fem konkreta mål. Det skarpaste är ”att bli bäst i världen att använda digitaliseringens möjligheter”. Det är så förtvivlat vagt. Hur är man bäst i världen på att utnyttja en möjlighet? Tur att siffror talar sitt tydliga språk: Vi är väldigt duktiga på att slösa pengar.