Bredband till alla, sade moderatledaren Carl Bildt på bred halländska i någon av valrörelserna på 1990-talet. Få förstod vad den teknikvänlige Bildt menade, nöjda som vi var med våra ADSL-uppkopplingar via Telias kopparnät. Men han var tidig med att förstå internets möjligheter, precis som Uppsalaföretaget IP-Only, som grundades 1999 med devisen att internet skulle bli ”den centrala bäraren för all form av kommunikation”. Bara internet, alltså, ”IP only”.
Tillgång till bra uppkoppling är en demokratifråga och en förutsättning för att det gå att jobba eller driva företag i hela landet. Enligt regeringens bredbandsstrategi ska 95 procent av alla hushåll ha ett bredband med hastigheten 100 Mbit/sekund 2020, fem år senare ska det i princip vara 100 procent. Då behövs fiberuppkoppling, och de som ska se till att fibernätet byggs ut är omkring 200 kommunala stadsnät, samt Telia och IP-Only som bygger utanför tätorterna. IP-Only äger också flera stadsnät, bland annat i Uppsala.
Målen kommer sannolikt inte att nås. Enligt PTS:s (Post- och telestyrelsens) senaste prognos kommer 91-94 procent av hushållen att ha fullgod uppkoppling om två år. Enligt det bästa scenariot. Det sämre scenariot är 87-90 procent. Och 100-procentsmålet för 2025 kommer inte att kunna bli verklighet, enligt PTS.
Klagomålen strömmar in. ”Vi behandlas som ett slags tredje klassens medborgare”, säger Peter Ros till UNT (8/10). Han bor en mil utanför Almunge och tecknade avtal med IP-Only om en fiberinstallation för tre år sedan, men ingenting har hänt. SVT:s konsumentprogram Plus har samlat in hundratals liknande berättelser från runt om i landet. Det klagas på installationerna, det klagas på bristande information och det klagas på IP-Only.
Företaget har fått komma till tals och beklagat förseningarna, som man säger beror på olika tillstånd som tagit lång tid att söka, markavtal, stora avstånd och ”andra utmaningar med landsortsutbyggnad av fiber”.
Ett privat företag som IP-Only kan vara en tacksam måltavla, att man drivs av profithunger och struntar i kunderna, särskilt som man ägs av ett riskkapitalbolag, Wallenbergs EQT. Men i fallet fiberutbyggnad bör strålkastarljuset också riktas mot staten som ställt ut löftet om bredband till alla. Är landsbygdsstödet på drygt tre miljarder kronor tillräckligt med tanke på hur förutsättningarna ser ut på landsbygden? Och vet den ena statliga handen vad den andra gör när Trafikverket motsätter sig fiberdragning längs landsvägar, som ofta är den enda framkomliga vägen?
Sverige är som bekant ett avlångt och glesbefolkat land. Den som vill nå ut till alla måste vara beredd att betala priset, och det är de sista 5-10 procenten som kostar. Den tillträdande regeringen måste visa att man menar allvar med ”bredband till alla” och inte bara låta ett privat företag ta smällen när man kommer till korta.