I natt träder rökförbudet på bland annat uteserveringar i kraft. Som tillhörande den stora majoriteten – 91 procent av befolkningen är ickerökare – borde jag kanske uppskatta fördelarna för mig personligen. Cigarettrök är inte trevligt. Men det finns något som är betydligt otrevligare: paternalistiska förbud i syfte att läxa upp vuxna medborgare.
På debattsidan i dagens tidning argumenterar Agneta Alderstig och Niclas Malmberg från riksförbundet ”Vi som inte röker” (VISIR) för att göra Uppsalas stadskärna till en enda stor ”rökfri zon”. Som om det inte räckte och blev över med de nya förbud som nu införs, på platser som perronger, utanför entréer, lekparker och uteserveringar. Att det är olämpligt att blåsa ut rök på lekande barn är en självklarhet, men vad gör en sommarcigg på uteserveringen? Debattörerna från VISIR kallar argumentet att vi bör ha rätten till vår egen hälsa för ”fullständigt innehållslöst”.
I Umeå, där politikerna har velat göra stan "rökfri", fick beslutsfattarna i veckan bakläxa av förvaltningsrätten. Det uppstod nämligen frågetecken om hur och vem som skulle ansvara för rökförbudet. Skulle fastighetsägare gå rundor och spana med kikare i fönstret? Även den mest nitiska förbudsivraren behöver fundera över praktiska konsekvenser.
Ekot rapporterade också i torsdags att det råder förvirring ute i kommunerna om exakt vad de utökade rökförbuden utanför entréer och andra platser innebär. Butiks- och restaurangägare riskerar alltså att bötfällas för att någon röker utanför deras entré. Hur många meter från en butik eller restaurang måste ägaren jaga bort rökare? Och vad gäller när butiken är stängd? Det finns ännu inga tydliga svar.
Men i stället för att lyssna på oroliga företagare hävdar socialminister Lena Hallengren att lagen inte alls är "otydlig" (SR, 27/6). Det är ju lätt för en politiker att säga.
I Stockholm har länsstyrelsen till och med uppmanat allmänheten att skvallra om det röks utanför entréer eller på uteserveringar – i syfte att kunna sätta dit företagare (SVT 18/3). Inte nog med att den som försöker driva eget riskerar att få böter för vad andra gör, uppmuntras alltså medborgare till att agera skvallerbyttor. Nog har rättsväsendet riktiga problem att lägga kraft och tid på.
När riksdagen i vintras debatterade det utökade rökförbudet betonade Moderaterna näringsfriheten och äganderätten. Det gjorde partiet rätt i, men frågan handlar också om gränsen för statens pekpinnar. I debatten sa Åsa Lindhagen (MP), som numera är jämställdhetsminister, att hon inte kunde ”förstå” invändningarna från allianspartierna mot de nya förbuden. Lena Emilsson (S) kritiserade bland annat Liberalerna för att inte vilja ha ett totalförbud som gäller alla uteserveringar med den märkliga frågan: ”Varför väljer ni att stödja rökningen?” Som Joar Forsell (L) förklarade i riksdagsdebatten handlar det om att låta ”människor bestämma över sina egna liv”. Hälsoeffekterna av ett rökförbud på uteserveringar är för övrigt inte säkerställda, enligt regeringen själv. Men förbuden handlar inte bara om att skydda de arma medborgarna. Då hade man inte gett sig på även e-cigaretter, där ofarlig vattenånga andas ut.
En bättre lösning än att stifta nya lagförbud hade varit att låta uteserveringarna ta hand om frågan. Rökfritt för den som vill, och rökning tillåten för de som vill det. Varför är det så viktigt att svinga med pekpinnen mot dem som vill göra annorlunda? Och vad är nästa mål för glädjedödarna, efter målet att göra centrala Uppsala till en ”rökfri zon”? Att fortsätta med ”alkoholfri zon”? Chipsfri? Sockerfri? Parfymfri?
Människor gör inte alltid ”perfekta” val. Och tur är väl det. Livet behöver nämligen vara roligare än så.