Arbetslösa killar från Nordafrika tar sig till Europa för ett bättre liv. 2013 började de dyka upp på gatorna i Stockholm.
För många av dem blir tillvaron i norr inte som tänkt. Som för Ghazi, en ung man från Tunisien som 2012 tar sig hit och sedan till Norge. Den nyutkomna boken ”Ingen plats för mig” (Natur & kultur) av journalisten och författaren Katia Wagner handlar om honom.
Wagner har i sin yrkesroll mött människor som drabbats av fruktansvärda saker. Men när hon träffar Ghazi kan hon inte hålla sig till att vara en distansierad journalist. Hon har barn i hans ålder och förstår snabbt att han inte har någon annan. När han har försökt berätta om sin utsatthet har vuxna vänt honom ryggen. Han är övergiven. Så Wagner blir som en extramamma för honom. De håller kontakten genom att ringa och chatta.
Ghazi är en partykille som röker på och har fotboll som sitt stora intresse. Eftersom han saknar ett hem och lever som papperslös utnyttjas han av marockanen, som personen benämns i boken, som tvingar Ghazi att sälja droger i centrala Oslo. En dag kommer en man som heter Fares fram till honom och verkar vänlig. Ghazi tänker att Fares kanske kan hjälpa och skydda honom från marockanen. Fares bjuder på mat och ger pengar.
Men efter en middag hemma hos Fares får Ghazi plötsligt se ett YouTube-klipp med jihadistpropaganda. ”Det är den sanna islam”, säger Fares. De religiösa kraven på Ghazi blir allt mer påträngande: han måste gå till moskén varje dag, sluta träffa sina kompisar, sluta röka etcetera. Både Fares och marockanen hotar Ghazi.
Han var en ”fantastisk måltavla för salafisterna” som Wagner uttrycker det i en intervju (Kvartal.se, 30/8).
Wagner håller kontanten med Ghazi som allt oftare pratar om religion, om ”jihadbröder” och att han vill lämna Europa för att ”tillämpa Guds lagar”. Wagners kommentar till det i boken är: ”Vad fan är det som händer?”
Ett tag tror hon att han blivit sitt vanliga jag igen, han röker och festar och kan kanske få ett jobb eller plugga väl hemma i Tunisien. Men så dras han in i sekterismen igen.
"Är det en IS-flagga du publicerat på din Facebook?”, frågar hon och får följande svar: ”Det är islams flagga. Den betyder framgång.”
Till slut kommer ett svar hon helst hade sluppit: ”Jag är i Islamiska staten”. Innan resan till IS i Syrien hade Ghazi matats med propaganda, lovats brödraskap, månadslön, ett hem, en muslimsk stat. Och han var rädd, övergiven och hotad av Fares i Oslo. Hösten 2014 när Ghazi åker dit var halshuggningarna, spöstraffen, sexslaveriet kända fakta. Kan man vara så naiv att man ändå tror att allt är amerikansk propaganda mot muslimer, tro att man bara ska åka ner till Syrien på jobb och är fri att lämna IS om man ångrar sig? Wagners svar i boken är att Ghazi har ett eget ansvar, men att omständigheterna kan spela en betydande roll.
Så fort Ghazi hamnade hos IS hävdar han att han ångrade sig och försökte fly. Han fängslades och misshandlades, men det tredje flyktförsöket efter tio månader lyckades. I Turkiet togs han fast för att bli återförd till Tunisien där han fick sitt fängelsestraff.
IS har rekryterat allt från akademiker som haft det gott ställt till desperata migranter. Ghazi är inte ensam om att ha åkt ner till IS från gatan i Skandinaviska huvudstäder. Han hävdar att Fares, en arbetslös salafist med gott om pengar, troligtvis fick betalt för att skicka honom till IS.
Men mer än något annat ger ”Ingen plats för mig” en beskrivning av en rastlös strulpelle som varje gång han försöker komma bort från en dålig situation, lyckas hamna i en värre. Ghazi kan definitivt lära av sina misstag. Och vi andra kan försöka förstå vad rå utsatthet kan göra med dessa unga människor.