För några år sedan mötte jag Irene Molina, professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet, i en tv-debatt under Almedalsveckan i Visby. Molina, som numera tillsammans med Mattias Gardell även är "vetenskaplig ledare" vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), förespråkade ”trigger warnings”, märkning av kurslitteratur som kan anses stötande. Hon nämnde i debatten också att man på Uppsala universitet ser över litteraturlistor (SVT, 2/7 2015). Som motdebattör varnade jag för att ”kränkthet”, i meningen att bli sårad eller upprörd, skulle användas för att begränsa yttrandefriheten.
Ska universitet ”skydda” studenter med trigger warnings och safe spaces? Ska yttrandefriheten - och därigenom den akademiska friheten - stå tillbaka, till fördel för identitetspolitik, intersektionalism och kvotering? Förra söndagen skrev jag om läraren Erik Ringmar, bokaktuell med ”Befria universiteten!” (Timbro förlag), som har undervisat på Lunds universitet. Han pressades härom året till att kvotera in kvinnor på litteraturlistan för en kurs. Det hade nämligen varit svårt att finna kvinnliga författare med det specifika perspektiv, och från den specifika historiska period, som kursen handlade om. Ringmar satte sig därför på tvären och hamnade i konflikt med universitetsledningen.
Bör universitet rätta sig efter politiska mål, ska lärare och forskare ses som statliga tjänstemän? Åsikterna går i sär. Det gör förstås även erfarenheterna. Kulturgeografen Christian Abrahamsson, som har undervisat och forskat i bland annat Berkeley, Oxford, Lund och Uppsala, berättar för mig att hans samlade intryck är att ”svensk akademi lever mycket farligt”. Nicklas Neuman, biträdande universitetslektor vid institutionen för kostvetenskap i Uppsala, tror däremot att det är extremt ovanligt att lärare inte kan säga sin mening. Bland dem som har hört av sig efter texten om Erik Ringmar och Lunds universitet finns även de som menar att universitetet ställde rimliga krav. Det är viktigt att inte tappa nyanser. Men det finns onekligen en idékonflikt.
I Uppsala är även Sten Widmalm, professor i statskunskap, verksam. Han nämner i en läsvärd artikel att forskare på universitetet, "som ägnat sitt liv åt att blottlägga rasismens mekanismer", får gå obligatoriska kurser om rasism (Respons 1/2019). Det är svårt för kritiska röster att göra sig hörda, skriver Widmalm, och sätter fingret på varför: "Hur ska någon orka och ta mod till sig att kritisera dessa mycket kostsamma lektioner och gruppövningar mot rasism när det så lätt skulle kunna kategoriseras som ett uttryck för medveten rasism eller det som kallas ’unconscious bias’ – de ojämlika värderingar som individen omedvetet
kan besitta."
Vem vill verka vara en person som tar lätt på något så fruktansvärt som rasism? Hur många vill riskera att få ett rykte som ignorant bakåtsträvare, ointresserad av jämlikhet och jämställdhet? Widmalm kritiserar även Uppsala universitets styrdokument ”Plan för jämställdhetsintegrering 2017–2019”, där det uttalade målet är ”att i största möjliga mån arbeta med jämställdhetsintegreringen ur ett intersektionellt perspektiv”. I dokumentet slås det fast att kurslitteraturen ska "granskas ur ett genus- och normkritiskt perspektiv”. Widmalm understryker att han inte vänder sig mot likabehandling. Det han ifrågasätter är direktiv, "baserade på grumliga teorier", som öppnar för detaljstyrning. Det beskär forskarnas frihet och det skapar prejudikat som vem som helst kan utnyttja i framtiden, påpekar Widmalm.
Sedan när blev intersektionalism en självklarhet på universitetet? Ses kvoterade litteraturlistor som liktydigt med ökad jämställdhet?
Widmalm berättar att han efter sin kritiska artikel har fått kommentaren att det kan vara dåligt för hans karriär, att man bör vara försiktig när man uttalar sig i ämnet.
Så skapas en rättning-i-ledet-kultur, med döda fiskar som följer strömmen.