En ung kvinna, vars pojkvän skurit halsen av hennes far, ombeds att sluta skrika – samt lämna över telefonen till mördaren. En annan ung kvinna får rådet att, nu när pojkvännen tydligen velat ta livet av sig, skaffa sig ”en gladare snubbe”.
Listan kan tyvärr göras lång. Misstro, hån och hårda ord ska en traumatiserad och nödställd människa inte behöva utstå. Särskilt från en instans som de räcker sitt kanske sista halmstrå: SOS Alarm. Men tyvärr framträder hos företaget ett misantropiskt mönster som måste förändras.
Att lyssna på de inspelade samtalen mellan de nämnda ungdomarna och larmoperatörerna framkallar svårartad ångest. Den skjutne och knivhuggne 16-åringen flämtar gång på gång att han förblöder, ”är död om en minut”. Han ber den motsträviga, misstrogna larmoperatören hälsa mamma och farmor att ”jag älskar dem – snälla – snälla...”.
Tankarna går till 23-årige Emil Linell, som 2011 dog av sprucken mjälte på golvet i sin bostad. Han hade ställt upp ytterdörren för ambulanspersonal som aldrig kom: sjuksköterskan hos SOS Alarm valde att tro att han hittade på sin dödskamp. Sjuksköterskan åtalades men friades, och fick behålla legitimationen.
Det är svårt att få klarhet i vad som är orsaken till alla missbedömningar och katastrofala bemötanden. Visst, människor springer numera omkring med telefoner, så samtalen till 112 är säkerligen många. Men mobiltelefoner har funnits så pass länge nu, att SOS Alarm borde ha lärt sig hantera mängden larm; de borde inte påverka patientsäkerheten negativt.
SOS Alarm, som ägs av landstingen och staten, dömdes i fjol till sju miljoner kronor i straffvite för att ha brutit ett avtal med landstingen, som slog fast att legitimerade sjuksköterskor ska svara på merparten av larmsamtalen. SOS Alarm hänvisar till sjuksköterskebristen, men har samtidigt hävdat att det inte finns fog för att en högre utbildning skulle leda till färre fel, då sjuksköterskorna gör fler felbedömningar än SOS-operatörerna. Men detta är, medger SOS Alarm samtidigt, bara en ”uppfattning”. Någon statistisk undersökning eller analys finns inte.
När Socialstyrelsen 2012 kritiserade SOS Alarm för att de inte gjort en enda utlovad uppföljning av larmsamtalen, hävdade företaget att det gjort nästan 1 500 samtalsuppföljningar på ett år. Men dessa var inte rapporterade till Socialstyrelsen.
Att ringa 112 kan vara det sista man gör. Det är allvarliga saker, som absolut inte får inte kantas av fatala felbeslut. Företaget som levererar tjänsten får inte karaktäriseras av lösa boliner, oklarheter och bristande omdöme. Den som skäller på döende barn eller raljerar om självmord torde vara felrekryterad.
Eller vad säger sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S)?