Ni vet, den klassiskt skolade pianisten som drömde om att få spela Bach i Carnegie Hall, men som hindrades på grund av sin hudfärg. Hon tvingdes ta jobb som jazzsångerska på en sliten sylta i Atlantic City, USA. Sitt namn bytte hon till Nina Simone.
Nina Simone blev också aktivist i kampen för de svartas medborgerliga rättigheter i ett land där jämlikhet ju är konstitutionens credo. Själv förknippar jag Nina Simone med den allra starkaste versionen av jazzballaden ”Strange Fruit”. Varken texten eller Simone väjer: lynchade kroppar vajar i ”söderns bris”. Foton av dessa händelser ger en extra chockdimension: runt de mördade svarta finns en hord av skrattande, vita ansikten. Bilderna trycktes upp till vykort.
Detta hände fem, sex, sju decennier efter att slaveriet avskaffats i USA. Sedan kom nästa fredlösa period för den afroamerikanska befolkningen: lagstadgad segregation, diskriminering och lynchningar. Rättslöshet och förnedring.
I dag, fem decennier efter att Jim Crow-lagarnas upphört, lever afroamerikanska familjer i rädsla för att deras barn ska skjutas av vita poliser. För att förstå absurditeten och allvaret i detta bör man försöka tänka sig in i en omvänd situation. Hur skulle omvärlden reagera?
Själv träffade jag nyligen en afroamerikansk akademiker som sade att hon var ”terrified” för sina pojkars skull, och att hon aldrig vågade låta dem lämna bostadens absoluta närhet. Och professor Claudia Rankine skriver i New York Times: ”En väninna berättade nyligen att när hon födde sin son var hennes första tanke – innan hon ens ammat eller hittat på ett namn åt honom: ’Jag måste få ut honom ur landet.’”
I januari avslöjades att poliser i North Miami Beach övat prickskytte på bilder föreställande afroamerikanska tonårskillar. Allvaret i handlingen var inte svårt att inse.
I november 2014 sköts 12-årige Tamir Rice till döds av polis i Cleveland, Ohio, i en lekpark – han lekte med en luftpistol. Ett par månader tidigare hade polis i Ferguson, Missouri, dödat den obeväpnade 18-åringen Michael Brown med minst sex skott, varav två i huvudet. Det var kort efter att sexbarnspappan Eric Garner dödats av ett förbjudet strypgrepp, som polisen använde då att han misstänktes ha sålt några illegala cigarretter.
Innan den högerextrema 21-åringen Dylann Roof den 17 juni i år utförde massakern som dödade nio afroamerikaner i en kyrka i Charleston, South Carolina, skrek han till församlingen att ”ni håller på att ta över vårt land. Ni måste försvinna!”
Uttalandet är dessvärre avslöjande för hur vissa amerikaner ser på normen för demografin i sitt land, fastän de själva ofta är ättlingar till människor som koloniserat landet, vars invånare trängdes undan och dödades i miljontal. Kolonisatörer som dessutom utnyttjade åter miljontals förslavade afrikaner för att berika sig själva. Har de kanske glömt?
I ett ”manifest” skrivet före massakern tackar Roof organisationen Council of Conservative Citizens, CCC, för sin radikalisering. CCC anser att USA är ”ett europeiskt land” och att amerikanerna är ”en del av det europeiska folket”. Republikaner, varav tre presidentkandidater, har tagit emot stora summor pengar från CCC, och partiets representanter frekventerar regelbundet deras events. Man kan därför utgå från att CCC:s uppfattning om europeisk, vit överhöghet är spridd i vidare kretsar.
I själva verket utgjorde afrikaner fram till 1800-talet majoriteten av de människor som (visserligen under tvång) flyttade från Gamla till Nya världen. Afrikanska kvinnor var därmed de mest betydelsefulla för koloniernas demografiska utveckling. USA är i högsta grad afrikaners land.
I år är det exakt 150 år sedan slaveriet avskaffades. Ändå säger USA:s första afroamerikanska president Barack Obama att det kan ”ta tid” att lösa problemen. Tid.
Nina Simone lämnade USA i början på 70-talet på grund av rasismen där, och kom aldrig att återvända.