Så lyder rubriken till ett DN-reportage nyligen om terrorexperten Loretta Napoleoni, vars väninna på 1970-talet rekryterades av den vänsterextrema terrorgruppen Röda brigaderna. Gruppen filmade, precis som terrorsekten IS, sin avrättning av gisslan.
Loretta Napoleoni har sett radikalisering på nära håll. Frågan som förföljer henne är ”varför blir man terrorist”? 1993 kontaktades hon av Röda brigaderna som nu ville ”tala ut”. Gamla väninnan hade valt henne, Napoleoni reste. En av terroristerna beskriver hon som en ”mild själ” och en fin konstnär. Han, som lät hennes barn leka med sina färger, hade varit med vid en filmad avrättning. Varför, frågar hon sig, blir en man som han terrorist?
Numera är Napoleoni rådgivare åt regeringar. Via sin telefon chattar hon med en IS-soldat. IS vet att hon aldrig röjer källor. Napoleoni berättar genom att försöka ställa sig i deras skor. Hon säger att de är människor som vi.
I kulturen finns otaliga verk om terrorister och massmördare. Många försöker förstå vem Hitler var. 2008 kom filmen ”Baader Meinhof Komplex” som porträtterar medlemmarna i den tyska terrorgruppen. Den Oscarsnominerades. Åsne Seierstads rosade ”En av oss”, är ett försök att närma sig Breivik, precis som den prisade pjäsen ”Manifest 2083”.
Johannes Anyurus nya roman om tre IS-sympatisörer, ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”, hyllas unisont. Litterär gestaltning kan som inget annat ge kunskap om oss själva och andra. Den skapar ett samtal som pågår över tid och rum.
Men så tar det tvärstopp. Pjäsen ”Jihadisten” på Göteborgs stadsteater utsätts för ilska från människor som inte sett den men ändå finner den ”osmaklig”. Detta är inte bara, med regissören Johan Grys ord, absurt och löjligt. Det är allvarligt, särskilt då vissa belackare är riksdagspolitiker. Robert Hannah (L) kallar pjäsen ”jihadistromantik” och Hanif Bali (M) menar att teater inte ”klarar av” att skapa det slags förståelse som hindrar terrorism.
Pjäsen handlar om en ung göteborgare som radikaliseras. Den vill, enligt författaren Wahid Setihesh, visa att ingen föds till terrorist. ”Vad gör att du blir det?” frågar han, precis som Loretta Napoleoni.
Hanif Bali, som Aktuellt bjöd in till debatt mot Johan Gry trots att Bali inte har sett Jihadisten, har inget till övers för konstnärliga grepp: ”Vi försöker förstå barbarerna mer än vi försöker hindra dem”. Johan Gry bollar tillbaka: riksdagsledamoten borde i så fall ha ett större ansvar än en regissör.
Är rikspolitikers ramaskrin över en osedd pjäs tecken i tiden? Hur mår förståelsen för kulturens frihet och betydelse för insikter om oss själva och vår tid? Dess roll att väcka de viktiga samtalen?
Berget kanske måste komma till Mohammed. Dags att ta teatern till riksdagen?
Maria Ripenberg
Ledarskribent