Jimmie Åkesson är okunnig om svensk historia. Så skrev Lena Lennerhed, professor i idéhistoria, på SVT Nyheter/opinion 2010, i samband SD:s kampanj kring våldtäkter. Exempelvis gruppvåldtäkter var tidigare, enligt Åkesson, ett ”närmast obefintligt fenomen i det svenska samhället”.
Självklart var det inte så. Våldtäkter med en eller flera förövare har alltid funnits i Sverige. Att de av ultranationalister så omhuldade vikingarna ägnade sig åt systematiska våldtäkter vid sina plundringståg borde inte vara en nyhet ens för Åkesson. Men forntiden kanske inte räknas?
Ett närmare exempel ur historien, som Lennerhed nämner, är fabrikspigan Anna som våldtogs av fyra unga män på 1700-talet. Förövarna dömdes inte för våldtäkt. I stället slog domstolen fast att Anna, och förövarna, gjort sig skyldiga till sedlighetsbrott.
Historikerna visar att våldtäkt varit, och är, något föränderligt. Hur det definieras och vilken roll offret tilldelas skiftar över tid. På 1600-talet kunde en dömd våldtäktsman straffas med döden – eller slippa straffet, om han gifte sig med offret. Våldtäkt var inte ett brott mot kvinnan utan mot samhället – en stöld från männen, som ägde kvinnorna.
Senare, på 1700-talet, stärkes kvinnans ställning som rättssubjekt. Men samtidigt lades större vikt vid hennes vandel. Om våldtäktsoffret exempelvis varit berusat kunde förövaren gå fri.
En intressant iakttagelse är att de våldtäktsdömda på 1800-talet nästan bara var drängar, arbetare och soldater. Eftersom vi vet att välsituerade mäns övergrepp mot exempelvis kvinnligt tjänstefolk var vanliga kan vi dra slutsatsen att män i högre klasser oftast undkom straff. Det var inte bara lönlöst att anmäla, utan farligt.
Liknande strukturer finns i dag. När kriminologen Jerzy Sarnecki säger att det är lättare att sätta dit en ung afghan än en kultur- eller mediekändis handlar det om samma maktfenomen. Att få kvinnor att våga anmäla trots skuld, skam och karriärrisker är alltjämt en utmaning.
Metoo blottlade en avgrund av mäns sexualbrott mot kvinnor. Kriminologen Felipe Estrada säger till nyhetssajten KIT att metoo sannolikt är ”mer sexualbrottsförebyggande än straffskärpningar eftersom det synliggör hur omfattande sexualbrottsligheten är och hur många som tidigare klarat sig undan”. Därtill har metoo gett kvinnor mod och stöd att säga ifrån och anmäla.
Vad kan vi säga om våldtäkter i dag? Ordet gruppvåldtäkt är exempelvis inte är ett begrepp i svensk lagstiftning, varför brottskod och löpande statistik saknas. ”Grupp” är också ett ord med reservation; våldtäkter med fler än två gärningspersoner är mycket ovanliga.
Antalet våldtäkter med flera gärningsmän minskade under 1990-talet. När lagen skärptes 2005 sågs en markant ökning av anmälningarna, eftersom fler händelser klassades som våldtäkt och benägenheten att anmäla samtidigt ökade.
Mycket talar alltså för att ökningen av antalet våldtäkter inte varit fullt så stor i verkligheten.
Fattiga personer, män och ungdomar är överrepresenterade i all brottsstatistik. Dessa kategorier inryms även i parametern utrikes födda, vilken är mest överrepresenterad för våldtäkt och försök till våldtäkt. Samtidigt är andelen misstänkta för våldtäkt i gruppen utrikes födda mindre än 0,3 procent, enligt Brå. Denna tredjedels procent är oftast redan kriminellt belastad. Generellt är gärningsmännen unga och drogpåverkade. Kulturella skillnader kan enligt forskarna ha viss betydelse. Men som Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi, säger till Aftonbladet (7/5), är det nog ”mycket få kulturer som tillåter den typen av beteende”.
Så även i dag, precis som på 1800-talet, bör vi bekämpa grundproblem som social och ekonomisk utsatthet samt diskriminerande strukturer. Men främst måste vi visa att vi blivit avsevärt mycket bättre på att bemöta våldtäktsoffren än i det gamla glorifierade Sverige med sina orättvisor, sin ojämlikhet och sitt massiva kvinnoförtryck.
Att blunda och ljuga löser inga problem.