Målet att alla barn ska gå i grundskolan ses allmänt som en stor framgång. Jämfört med år 2000 är det i dag nästan hälften så många barn som står utanför. Ändå är det skrämmande siffror. 57 miljoner barn går inte i grundskolan. Hälften av dem bor i länder i Afrika söder om Sahara och fler än hälften av dem är flickor.
Fattigdom, brist på jämställdhet, missgynnade områden och flera andra orsaker samverkar på ett destruktivt sätt för att stänga barn ute. Men det finns en annan sak som borde bekymra lika mycket. Utbildningens kvalitet.
Många av våra svenska utbildningsproblem bleknar i jämförelse med skolvardagen i fattigare länder. Förutsättningar och problem skiljer så klart sig åt mellan länder och inom länder, men det går ändå att våga sig på en generalisering.
Lärarfrånvaron är ofta hög. Världsbanken uppskattar den till 15-25 procent av undervisningstiden i Afrika. Det är inte heller ovanligt att de lärare som ändå är i skolan gör andra saker än att undervisa. En del får inte lön trots att de undervisar och andra får lön även om de inte gör det. Motivationen blir därefter. Dessutom är träffsäkerheten i utbildningssatsningarna ibland katastrofalt dålig. Tidskriften Economist skriver (1/8) om 8 000 skolor i Pakistan som bara finns på pappret. Många barn lämnar grundskolan utan att kunna läsa och skriva. Det finns exempel från Afrika där elever är analfabeter efter sex års skolgång.
Med tanke på att utbildning slukar stora statliga resurser och är viktig för utveckling (särskilt bred gymnasieutbildning) borde kvalitetsmedvetandet vara högre. Men tyvärr är det inte så. Det positiva är att människor inte förhåller sig passiva till det.
Häromåret pratade jag med en man som vuxit upp i ett av Nairobis största slumområden. Han har nu en liten rörelse och en inkomst som går att hanka sig fram på. Trots att han med svenska mått mätt är fattig materiellt sett tvekade han inte att satsa på barnens utbildning med pengar ur egen ficka. Dottern började på en privatskola på landsbygden. Där var utbildning bra, visste han.
Privatskolor i fattiga länder för tankarna till exklusiva institutioner, men så är det inte längre. Trots att grundläggande utbildning är gratis i Kenya sätter många barnen i privata skolor. Det ser likadant ut i många andra länder. Där staten misslyckas med att tillhandahålla utbildning av godtagbar kvalitet träder andra krafter in.
Economist uppmärksammar hur lågkostnadsskolorna breder ut sig. 1990 gick var tionde grundskoleelev i låginkomstländerna i privata skolor. Nu är det mer än var femte elev. I jättelandet Nigeria är det var fjärde och i Liberia går sex av tio gymnasieelever i privata skolor. De flesta är små, drivs av sociala entreprenörer med eller utan vinstintresse och vänder sig till den stora del av befolkningen där människor lever på mindre än två dollar om dagen.
Påverkar detta kvaliteten på undervisningen? Ja. Eleverna i de här privata skolorna uppvisar ofta bättre resultat än dem som går i de offentliga. Till viss del kan det förklaras av att där går elever vars föräldrar är engagerade i sina barns skolgång, men det är sannolikt att de generellt sett klarar av utbildningsuppdraget bättre.
De privata lågkostnadsskolorna har visat sig kunna nå bättre resultat med signifikant mindre resurser än i de offentliga skolorna. En viktig orsak är att de som betalar själva ställer krav på ledningen och vänder sig till andra om skolan inte är bra. De stela och från medborgarna isolerade offentliga strukturerna däremot, de lönar sig inte att försöka påverka. Starka lärarorganisationer som motsätter sig förändring och innovation bidrar också till att bevara den undermåliga kvaliteten.
Det kan ses som ett stort misslyckande att fattiga måste betala för skolgång i privata skolor. Men det vore fel att sätta sig till doms över det. Utbildning blir allt viktigare även i låginkomstländer och ingen förälder vill offra sina barns framtid genom att låta dem gå i en skola som inte håller måttet.