Samtidigt med 30-årsminnet av massakern vid Himmelska fridens torg i Peking blossade oroligheter upp i Hongkong i södra Kina. I förra veckan demonstrerade en miljon Hongkongbor mot ett lagförslag som innebär att rättsprocesser kan överföras från den forna brittiska kolonin till fastlandet. På onsdagen hindrades tiotusentals som försökte ta sig in i parlamentet på Hongkongön, med tårgas, vattenkanoner och gummikulor. Behandlingen av lagförslaget fick till slut skjutas upp.
Det finns paralleller med studentrevolten 1989, men också stora skillnader. Hongkong har varit fritt i 100 år och egentligen aldrig underordnat sig det kinesiska enpartisystemet. ”One country, two systems” var vad man blev lovade inför Kinas övertagande 1997. Den gränsen måste ständigt bevakas, vilket också görs. Som 2014, när Pekingregeringen försökte ta kontroll över utnämningar av Hongkongs politiska ledare, med den fredliga Paraplyrevolutionen som följd. Och som nu, med det aktuella lagförslaget.
För 30 år sedan var också Kommunistpartiet splittrat, i en reformvänlig del och en del för fortsatt auktoritärt styre. Den senare vann. Ledaren Deng Xiaoping, som tio år tidigare öppnat landet för ekonomiska reformer, beslutade att slå tillbaka revolten med militärmakt natten till den 4 juni 1989.
Under Xi Jinping är det inte tal om några demokratiska reformer. Han sluter leden, stryper yttrande- och pressfriheten och är fast besluten att mittens rike ska vara världens mäktigaste land till 100-årsfirandet av partiets maktövertagande 1949. Den stora paradoxen är att han för att nå sitt mål är helt beroende av ett fritt Hongkong.
Legitimiteten för enpartistyret bygger på att alla kineser får det bättre. Lyftet från fattigdom till urban medelklass kräver en hög beständig tillväxt, vilket i sin tur kräver utländska investeringar. I fjol kom cirka 70 procent av dessa investeringar direkt från det internationella finansiella centret Hongkong, eller kanaliserades därigenom.
En läxa som Peking har svårt att lära sig är att Hongkongbor älskar sin frihet. Uppfattningen om att det bara är affärer som gäller där har kommit på skam gång på gång de senaste åren. Rent konkret har man stängt sina butiker den senaste veckan för att kunna delta i protesterna. Man har sett vad som hänt bokhandlare som svenske Gui Minhai med flera och fruktar den rättsosäkerhet som den nya lagen skulle innebära. I Hongkong gör man affärer, visst, men man säger också sitt hjärtas mening.
Studenterna älskade också sin frihet i maj 1989, vilket framgår tydligt i dokumentären Dagarna som skakade Kina (SVT Play). Och de fick stöd från Pekingbor såväl som från övriga Kina. Känslorna begravdes av stridsvagnarna den natten, men de har naturligtvis inte försvunnit. Det är en ännu större paradox för Xi Jinping. Han har uppnått oinskränkt makt, men han kommer inte att kunna använda den fullt ut. Varken i Hongkong eller i övriga Kina.