Vad biter på de svenska storbankerna? Ingenting om man ska döma av de senaste veckornas turbulens kring Swedbank. Slutsatsen tycks, nu som alltid, vara att det finns andra banker som är värre. Vad är lite osäkra krediter i Baltikum mot tyska och franska bankers äventyr med grekiska statsobligationer? Eller mot bankerna på Island, som började med fiskekvoter och snart spekulerade världen över?
Penningtvätten, då? Nja, 95 miljarder är väl inget att bråka om när Danske Bank kan kopplas till betalningar på 2 000 miljarder? Ungefär så svarade Swedbank på SVT:s Uppdrag Gransknings avslöjanden härom veckan. Enligt SVT kände bankledningen till den misstänkta penningtvätten genom en hemlig internrapport i september i fjol. Ändå gick vd Birgitte Bonnesen i oktober ut och försäkrade att banken inte hade några som helst problem med penningtvätt i sin baltiska verksamhet, likt de som avslöjats i Danske Bank.
Allt sedan det första avslöjandet om misstänkt penningtvätt i februari har Swedbank reagerat men knappast agerat, mer än genom den externa utredning som ska presenteras inför bolagsstämman på torsdag, 28 mars. Den stora frågan blir om aktieägarna är lika förstående som bankledningen anser att medierna borde vara. Om att man hade full koll på penningströmmarna i Baltikum i höstas och att det inte fanns anledning att gå ut med vad man hittat. Där ”fanns ju ingenting”.
Om vd Bonnesen ändå har styrelsens förtroende är upp till ledamöterna, som i sin tur ska beviljas ansvarsfrihet av stämman. Det verkar osannolikt med tanke på att en banks värde nästan helt vilar på förtroende, att hos oss är dina besparingar säkra. När det visar sig att banken har i princip noll koll på konton och pengaströmmar borde spararna dra öronen åt sig, och därmed också ägarna.
Men vd:n sitter kvar och bland nuvarande och tidigare styrelser i Swedbank, liksom hos storägare som Tredje AP-fonden, AMF Pension och Folksam, kan man skymta en förklaring. Som Andreas Cervenka påpekar (DI 18/3) är det nästan som att läsa en personalförteckning på finansdepartementet från 90-talet och framåt: Anders Sundström, Pär Nuder, Peter Norman, Jens Henriksson och, om man tar med Finansinspektionen, Erik Thedéen och Sven-Erik Österberg.
Det är alltså ingen överdrift att påstå att Swedbank sitter ihop med staten. Det gäller i olika grad också de andra tre storbankerna. Framför allt har man privilegiet att åtnjuta ett offentligt skydd, banker som är ”viktiga för betalningssystemet” tillåts inte gå i konkurs. Samtidigt kan man leva på som ett vanligt storföretag, med höga ersättningar och bonussystem för ledningen.
Staten bråkar med bankerna ibland, kräver att de ska öka sitt kapital och minska risken för kreditförluster. Och påpekar att det med privilegierna följer ett större samhällsansvar, att inte bara tänka på vinsten och lugga över 100 miljarder från bolånekunderna varje är genom räntenettot (skillnaden på in- och utlåningsräntan). Mest bråkade förre finansministern Anders Borg (M) åren efter finanskrisen. Men det lägger sig efter ett tag, som det brukar.
Det finns framför allt två hot mot storbankerna. Det ena är världens finansiella centrum, som fortfarande är Wall Street, New York, och som inte ser med blida ögon på penningtvätt med ryska kopplingar. Danske Bank känner redan av vindarna med miljardstämningar från flera institutionella investerare, och det är bara början. Dessutom finns det underliggande hotet att inte få handla med dollar, vilket vore slutet för en bank.
Det andra hotet är småspararna, som för Swedbanks del inkluderar sparbanksrörelsen som är väl representerad på stämman på torsdag. Anonyma konton utan kontroll utomlands går på tvärs mot rörelsens idé om lokalkännedom, att känna sina kunder och förvalta deras affärer. Det är det som är förtroende, och om det försvinner finns ingenting kvar av bankverksamheten. Vi får se på torsdag hur det är ställt med förtroendet för Swedbank.