Men när FP nu uppträder under sitt nya partinamn, Liberalerna, händer ingenting, trots att Moderaterna på kort tid förvandlats till ett parti i öppen kris. De väljare som lämnar Anna Kinberg Batra går nästan alla till Centern, som dessutom kan dra nytta av besvikelse hos väljare som tidigare stött Miljöpartiet.
Vid Liberalernas kommunala riksmöte i Västerås i helgen märktes inte mycket av bekymmer över detta. Man anser sig vara inne i en återuppbyggnadsfas, med en rad arbetsgrupper som ska ta fram ny politik och öka medlemsantalet. Resultaten ska komma så småningom och ingen tycks vänta sig annat än att partiet också 2018 leds av Jan Björklund.
Men av detta märker väljarna i allmänhet knappast någonting. Trots utspel och nya programförslag på det ena området efter det andra, som sjukvård, föräldraförsäkring och skattereform, så förknippas Liberalerna år efter år med samma två frågor: skola och försvar. Det är också är de två frågor där Björklund har störst trovärdighet i konkurrensen med andra partiledare.
Det är inget fel på de frågorna. Fp/L har alltid varit ett skolparti och utbildning spelar ofrånkomligen en central roll i alla liberala resonemang om hur klyftor i samhället kan motverkas och livschanserna ökas för alla. Försvaret har försummats under lång tid och den internationella osäkerheten gör förstärkningar nödvändiga. Liberalernas försvarspolitiske talesman Allan Widman inger respekt långt utanför de egna leden. Men det är två frågor av inbördes mycket olika slag, utan någon sammanbindande berättelse.
Uppenbarligen finns ändå en insikt om detta. Vid riksmötet lanserades uttrycket ”Frihet måste försvaras” som ett sätt att försöka fånga in hot mot liberala värden av flera olika slag. Det är kanske en början – breddningen av budskapet och förmågan att visa hur förslag på olika områden hör ihop är nödvändig för framgång.
Men det finns åtminstone två faktorer till som förklarar varför opinionssiffrorna inte blir bättre. Den första är migrationspolitiken. När flyktingpolitiken lades om 2015 ställde sig Centern tydligt vid sidan av, medan Liberalerna försatte sig i en svårbegriplig mellanposition. Man är mot en del av förändringarna men accepterar andra. Partiets EU-parlamentariker Cecilia Wikström gör stora insatser för att förbättra EU:s asylpolitik, men det är inget som syns på hemmaplan.
Den andra är själva grundattityden. Centern vinner väljare på att hålla fast vid en hållning i migrationsfrågorna som många väljare alltjämt tycker är riktig och på att inte vara som Moderaterna i frågan om SD. Oavsett konkreta ståndpunkter så förmedlar partiet hopp och optimism om att dagens tendenser till slutenhet och intolerans kan trängas tillbaka. L talar mer om problembilder. För att vinna behöver man också framtidsoptimism.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör