Rapporten är skriven av forskarna Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durani, på uppdrag av just MSB. Slutsatsen är att den fundamentalistiska rörelsen Muslimska brödraskapet, med lång tradition i Mellanöstern, bakom kulisserna har ett betydande inflytande över fyra stora svenska muslimska organisationer. Ambitionen är att bygga upp ett ”muslimskt civilsamhälle” eller parallellsamhälle i Sverige, skilt från det vanliga samhällets normer och institutioner.
Men kritiken har varit hård. 22 religionsforskare, med i övrigt mycket olika inställning, har kritiserat rapportens konspiratoriska språkbruk och brist på källor och belägg. Tyvärr har de rätt. När det är forskare som skriver så väntar man sig något bättre.
I rapporten finns en väl motiverad kritik av den föreställning om ”mångkulturalism” som bland annat finns just inom Muslimska brödraskapet och som innebär att människor helt identifieras med sin religiösa eller ”kulturella” bakgrund. Konsekvensen blir att samhället, med den amerikanska statsvetaren Susan Moller Okins uttryck, splittras upp i små öar utan intellektuell kontakt med varandra.
Problemet är att författarna – utan belägg - skapar intrycket att denna föreställning också är den förhärskande inom det politiska Sverige och att det närmast är tabu att kritisera den hållning som Muslimska brödraskapet intar.
Den givna kommentaren är att utgå från det mest näraliggande. I UNT har denna och andra former av identitetspolitik kritiserats hårt under en lång följd av år. En serie längre artiklar i detta ämne gavs senare ut som en skrift och infördes i en kortare version i den antirasistiska tidskriften Expo. Politiker som Mehmet Kaplan (MP) och Abderisak Waberi (M) som drivit identitetspolitiska ståndpunkter har kritiserats upprepade gånger. Och vi har inte varit ensamma. Hade de tre bekymrat sig om att söka efter belägg så hade deras tes om tabu fallit samman.
I rapportens inledning förs ett resonemang om fundamentalism och terrorism utan spår av hänvisning till skillnaden mellan den extremt konservativa fundamentalism som Muslimska brödraskapet står för och den våldsfixerade ”jihadism” som finns inom al-Qaida och liknande grupperingar och som bland annat utretts av Olivier Roy, en av världens främsta forskare på området. ”Jihadismen” har enligt denna analys uppstått som en reaktion på den ursprungliga fundamentalismens politiska misslyckande och avviker starkt från denna.
Också forskare som Gilles Kepel och Faisal Devji har belyst jihadistgruppernas tankevärld, rekrytering och praktik på djupet, men i rapporten till MSB nämns de inte och de distinktioner som är nödvändiga i en så allvarlig fråga saknas.
Mycket av det som sägs är säkert ändå korrekt. Men det hjälper inte när hela anslaget är trubbigt och slarvigt genomfört.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör