En av dem som av allt att döma svarar ja är riksdagens andre vice talman, Björn Söder (SD). I en radiodebatt i förra veckan försvarade han den polska regeringens åtgärder för att upphäva public service-mediernas frihet och sätta rättsstaten ur spel. Det polska högernationalistiska partiet Lag och Rättvisa (PiS) har egen majoritet i parlamentet, sejmen, och anser att majoriteten kan användas just på detta sätt.
I förra veckan besökte Polens president And-rzej Duda Sverige och de polska ingreppen mot medier och rättsstat debatterades i radio mellan Söder och Birgitta Ohlsson (L). Det råkade vara en liberal politiker som ställdes mot Söder, men det är viktigt att inse att det som Birgitta Ohlsson sade hade kunnat sägas av företrädare för varje demokratiskt parti i Sverige.
Det handlar nämligen inte om partipolitik, utan om synen på demokratin som sådan och om en skiljelinje mellan demokrater och antidemokrater som gjort sig gällande sedan franska revolutionen. Antingen anser man att majoriteten ska vara suverän, den grupp som får störst anslutning kan bestämma vad den vill, inräknat att förbjuda oppositionspartier, dra in deras tidningar eller beröva människor deras medborgarskap och rösträtt – på det sätt som skett många gånger i historien.
Eller också anser man att poängen med demokrati är att ingen ska vara suverän, varken en kung eller ett politiskt majoritetsparti. Demokratins syfte är kontroll av makthavare. Politiska beslut är alltid provisoriska och kan alltid justeras av nya majoriteter. Majoriteten styr, men med hänsyn till minoriteten vars rätt skyddas av institutioner som fria medier, oberoende domstolar och konstitutionella garantier för medborgarnas rättigheter. Skiftar makten så skyddas den nya minoriteten på samma sätt som den gamla.
Denna princip, också kallad den konstitutionella demokratisynen, leder fram till den typ av politiska system som under lång tid vuxit fram i hela västvärlden. Den absoluta majoritetsprincipens yttersta konsekvens är i stället totalitär diktatur, medborgarna förtrycks i folkets namn. Detta innebär också med nödvändighet att ingen gräns längre kan dras mellan politiken och människors privata sfär. Ett från politiken självständigt samhällsliv som regering och riksdagsmajoritet inte kan dirigera kan inte existera om allt underordnas en föreställning om att ”folkets” vilja går före allt annat.
Denna typ av retorik om ”folket” eller ”nationen” är en föreningslänk mellan uttalat totalitära rörelser till höger och till vänster och partier som Sverigedemokraterna. Björn Söder hotade i debatten med att ”det kanske behövs en omdaning av systemet” också i Sverige. Han vill alltså ge en tänkt SD-majoritet rätt att sätta det fria ordet och rättsstaten ur spel. Så resonerar ingen demokrat.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör