Mr Cools låt ”Knulla barn”, vars titel reflekterar dess innehåll, blev förra sommarens stora kulturkontrovers. Låten är ett skämt, om än i en grov kategori som inte faller alla i smaken. Retorikexperten Elaine Eksvärd startade ett drev för att bannlysa både sången och dess skapare. Hon utsattes själv för övergrepp i barndomen och anser liksom de flesta att övergrepp mot barn tillhör mänsklighetens vidrigaste företeelser. Men låtens existensberättigande grundar sig inte på vad folk tycker om den, utan på yttrandefriheten.
Vi lever i ett fritt samhälle där var och en får uttrycka sig hur de vill och själva styra vilken information de tar till sig. Det innebär att Mr Cool får släppa sin låt, och att Elaine Eksvärd får välja att inte lyssna. Eftersom varken en statlig institution eller ett företag bör ta rollen som censurfilter är det säkrast att låta varje människa vara sin egen censor. Sedan får vi helt enkelt stå ut med det i samhället finns de som inte håller med oss. Att debattera låtens innehåll går för sig, men inte att kräva att den elimineras.
Det är fascinerande att den som yrkar på förbud och censur tror sig ha den riktiga bilden av vad som bör tas bort. Det finns inget som säger att just deras värderingar kommer ligga till grund för moraliska avvägningar och godtyckliga granskningar av humorns gråzoner. Det är en både aningslös och historielös inställning.
Det som en gång ansågs vara moraliskt förkastligt att skämta om, som religion och kungahus, tycker vi idag är föga kontroversiellt. Men hade moralbaserad censur införts då hade dessa varit två av de ämnen som rykt. Samtidigt har mord och våld förblivit förkastligt, trots att vi skämtar friskt om det.
Humor bör heller inte förväxlas med åsikter. En manusförfattare står inte bakom allt hens fiktiva karaktärer tar sig för, men denne tillåts skapa barnamördare och våldtäktsmän. Mr Cool är en fiktiv karaktär, skapad an komikern Anton Magnusson. Karaktärens värderingar reflekterar inte skaparens åsikter, varken vad gäller manusförfattare eller komiker.
Svenska Dagbladet hade under juni månad en serie artiklar där man granskade huruvida politisk korrekthet begränsar humorns spelrum. Sandra Ilar och Zinat Pirzadeh är några av de intervjuade komikerna som vittnar om självcensur och risken att bli utfryst från humorscenen. Dock ser de att de senaste årens kvävande klimat
börjar bli mer öppet. Det kan tyckas ovidkommande att komiker ska få slänga ur sig banaliteter, men alla tecken på människors rädsla att uttrycka sig bör oroa en demokrati.
Kritiken stannar inte vid konsten, de drev vi sett har begränsning av personens rätt att uttrycka sig som mål. I internetsammanhang kallar man det ”deplatforming” när man försöker göra någon till persona non grata, men på ren svenska handlar det om att tysta oliktänkande. Yttrandefriheten finns inte till bara för fina åsikter och tankar, utan för alla.