Sarkozy på väg att förlora?

Kan det verkligen möjligt att 17 procent av de franska väljarna vill ha en president från extremhögern samtidigt som kanske 10 procent vill ha en oreformerad kommunist? Förmodligen inte. Men resultatet i presidentvalets första omgång i dag kan mycket väl se ut så. Vill det sig riktigt illa kan en av dessa extremkandidater rent av komma tvåa och slå ut antingen president Nicolas Sarkozy eller Socialistpartiets Francois Hollande från den andra valomgången den 6 maj.

20 april 2012 16:15

Så har det gått en gång förut. Socialisten Lionel Jospin kom bara trea 2002 och den avgörande valomgången stod då mellan Gaullistpartiets Jacques Chirac och extremhögerns Jean-Marie Le Pen. I dag hoppas Le Pens dotter Marine upprepa faderns bedrift.

Naturligtvis handlar detta opinionsläge till stor del om protester – mot en politisk klass som svävar högt över vardagens problem, mot besparingar, arbetslöshet, EU eller mot tillvaron i största allmänhet. Visst finns också en vänsternostalgi här och var i ett land som länge hade ett av Västeuropas största och mest stalinistiska kommunistpartier, precis som många på den andra ytterkanten biter sig fast i minnen från Vichyregimen eller extremhögerns motstånd mot de Gaulle och reträtten från Algeriet. Men att så många som 20-30 procent av väljarna på allvar skulle vilja lämna EU, stänga gränserna eller förstatliga näringslivet går inte att tro.

Men varför skulle väljarna bry sig om extremisternas faktiska politik när Sarkozys och Hollandes retorik också saknar beröringspunkter med Frankrikes verkliga problem? Sarkozy valdes för fem år sedan med löften om att ta itu med en rad strukturella blockeringar i den franska ekonomin. Men utöver en blygsam höjning av pensionsåldern från 60 till 62 år har mycket litet hänt.

Ändå begär Sarkozy nytt förtroende med likadana vallöften som 2007. Dessutom har han – före dödsskjutningarna i Toulouse – gjort ett antal egendomliga utspel om både invandrare och homosexuella. Både Sarkozy och Hollande tycks planera att minska det väldiga budgetunderskottet med hjälp av höjda skatter, i kontrast till den närmast liberale mittenkandidaten Francois Bayrou, som talar om att begränsa de offentliga utgifterna.

Hollande lovar i stället mera bidrag och subventioner, återgång till den lägre pensionsåldern och därtill utträde ur europakten. Men ingen kan tro på allvar att han, som den pragmatiske politiker han egentligen tycks vara, skulle genomföra allt detta. När båda de ledande kandidaterna undviker alla viktiga frågor så tycks väljarna luta åt att ett personbyte är bättre än att fortsätta som förut. Opinionsmätningarna tyder på en seger för Hollande mot Sarkozy i den andra valomgången.

Men för att ha en chans att vinna i slutomgången måste både Hollande och Sarkozy vinna över de stora väljargrupper som röstat på någon annan. Hollande måste locka både dem som röstat på kommunisten Jean-Luc Mélenchon och dem som röstat på Francois Bayrou. Det kan bli svårt. Och Sarkozy har samma problem. En del av Le Pens väljare kan tänkas föredra honom – men säkert inte alla. Alltså gäller det att locka över Bayrou och dennes parti Modem (Mouvement Démocrate).

En period av köpslagan och hot kan alltså förutses mellan den första och andra valomgången. Sarkozys parti UMP antyder att Bayrou skulle kunna belönas med premiärministerposten i utbyte mot stöd inför andra omgången. Vad kommer Hollande att bjuda – och hur reagerar väljarna på sådant spel?

Situationen visar tydligt på ett av de inbyggda problemen i den franska femte republiken. Systemet syftar till att tvinga in väljarna i två huvudfåror som definieras mer av maktintressen än av väljarnas faktiska åsikter om politik. Men minnena från tidigare system med svagare presidentmakt och ständiga regeringsskiften skrämmer fortfarande. Systemet lär inte ändras förrän både gaullister och socialister ser att de riskerar att förlora på det, precis som socialisterna gjorde 2002.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!