Jag heter Annika, är 27 år gammal och är en av rebellerna från Extinction Rebellion som, med bultande hjärta, klättrade över staketet runt skogen i Ulleråker förra måndagen för att hindra förstörelsen av värdefulla habitat. Jag var inte ensam; en man, tidigare teknisk systemadministratör, sprang före mig och andra aktivister från Extinction Rebellion följde efter. Till skillnad från vad Johan Rudström misstänkte (UNT 21/3), så använde vi oss inte av civil olydnad för att sätta oss över demokratin, tvärtom.
Fredlig civil olydnad, som har använts av till exempel den amerikanska medborgarrättsaktivisten Rosa Parks, har historiskt sett visat sig vara ett effektivt verktyg i kampen för rättvisa, och därigenom stärkt demokratier. Våra aktivister bryter självklart inte heller mot lagen för att det är roligare än andra former av demokratiskt deltagande, som Rudström påstår. Det är bristen på betydande förändring som får aktivister från Extinction Rebellion att agera. Försök att påverka regeringen genom konventionella metoder har gjorts i årtionden utan att leda till de nödvändiga förändringarna; svenska gammelskogar minskar kontinuerligt. I tider av miljökris krävs drastiska metoder.
Skogen i Ulleråker, som kommunen avverkade den här veckan, är ett exempel på när dessa konventionella metoder inte var tillräckliga. Organisationer som Värna Ulleråker och Naturskyddsföreningen skrev brev till kommunen, gjorde en polisanmälan och lämnade in ett överklagande till mark- och miljödomstolen. Vi hoppas att dessa metoder kan skydda resten av skogen i Ulleråker under den närmaste framtiden. Förra måndagen var de tyvärr inte tillräckligt för att stoppa motorsågarna från att fälla över 200 år gamla tallar, och därmed förstöra habitaten för hotade arter som cinnoberbaggen. Det var därför Lennart, jag och andra aktivister kände oss skyldiga att klättra över staketet, ta oss in på området och hindra avverkningen tills vi leddes iväg av polis.
Annika Leers, Extinction Rebellion
Svar:
Att engagera sig med alla tillgängliga demokratiska medel är enbart av godo, särskilt när unga gör det. Frågan är vem som sätter gränsen för vad som är ”fredlig civil olydnad”. Jag ville peka på riskerna med att medvetet bryta mot lagen, att utsätta sig själv och andra för fara. De aktivister som blir de största förebilderna (för yngre) är ofta de som verkligen bordar fartyget, som klättrar längst in närmast kärnkraftsreaktorn (Greenpeace i Forsmark 2010) eller som tejpar fast sig på flygplanskroppen (Bromma i höstas).
Johan Rudström, ledarskribent