Jag delar helt synen i UNT:s ledare den 19/2, av Malin Lernfelt, att svårigheten för många att få bostadslån är ett samhällsproblem. Dessvärre skjuter ledaren helt bredvid målet gällande dess kritik mot att banker – som jag skrev i min artikel på DN debatt den 14/2 – i ökad utsträckning framöver kan behöva beakta kraftigt stigande elpriser. Enligt Lernfelt kommer det att lägga ytterligare lök på laxen vid sidan av amorteringskrav och höga kalkylräntor gällande ungas svårigheter att komma in på bostadsmarknaden. Man måste dock kunna ha två bollar i luften samtidigt.
Den ena frågan handlar om att amorteringskraven inte uppfyller syftet samtidigt som de – i likhet med omotiverat höga kalkylräntor – precis som UNT framför, försvårar ungdomars inträde på bostadsmarknaden. Detta har jag i egenskap av SBAB:s chefsekonom beskrivit i en rad olika debattinlägg de senaste åren.
Den andra frågan handlar om hur kraftigt stigande elpriser kommer att påverka ekonomin för de som äger eller ska köpa framför allt ett småhus som i hög grad är beroende av eluppvärmning. Höga elpriser drabbar i betydligt mindre grad boende i bostadsrätter, som i högre grad värms upp med fjärrvärme. Dessutom ser vi inte framför oss att unga i första hand köper ett småhus utan en bostadsrätt. Elutgifter måste förstås vägas in vid kreditprövningen i likhet med andra boendeutgifter. Det görs redan i dag. Höjs elpriserna kraftigt bör därmed rimligen också de schabloner som används vid kreditprövningen höjas.
Jag ställer mig mycket frågande till att UNT tycks mena att bankerna ska blunda för stigande elpriser vid kreditgivningen? Det skulle knappast gynna vare sig kunden eller banken och inte heller vara förenligt med Konsumentkreditlagen som säger att banken noga ska beakta hushållets ekonomiska förutsättningar. Höga elpriser kommer definitivt bli ett bekymmer för många. Men då är det detta problem som bör åtgärdas och inte att bankerna ska blunda för vissa boendeutgifter vid kreditprövningen.
Robert Boije, chefsekonom, SBAB
Svar:
Ingen vet hur elpriserna kommer att se ut i framtiden. Det man kan säga är att de med hög sannolikhet kommer att variera mer än tidigare. Den enskilda konsumentens sårbarhet är också beroende av vilket avtal man väljer, hur aktivt man styr sin elanvänding etcetera. Om bankerna vid kreditgivning utöver höga kalkylräntor skulle göra en liknande ”worst-case-scenario”-kalkyl för bedömning av elkostnader skulle det höja trösklarna ytterligare för många som i realiteten utan problem har råd att betala vad lån för boende i småhus kostar. Det vore mycket olyckligt.
Malin Lernfelt, ledarskribent