Debatten om hederskulturer pågår på nytt. På DN Kultur (12/8) kritiserar etnologen Stefan Jonsson en film om hederskultur av polisen i Östergötland. Att kritisera polisens informationsfilm är en sak. Men Jonsson stannar inte där utan fortsätter med att relativisera hedersfrågan. Han ställer sig kritisk till begreppet hederskultur och undrar om det inte räcker om man bara bekämpar ”våldet” i samhället. Vidare klumpar han ihop debattörer som integrationsminister Erik Ullenhag och ledarskribenten Sakine Madon med rasistsajter på nätet.
Hederskultur är ett nödvändigt begrepp för att förklara kulturella mönster med starka patriarkala normer och värderingar. Det förtryck och tvång som man upprätthåller är många gånger kollektivt sanktionerat av övriga familjemedlemmar eller släkten. Och ingen specifik religion bär på dessa normer – såväl muslimer som kristna kan upprätthålla hedersstrukturer. Detta är vad som skiljer hedersvåld från annat våld i samhället.
Debatten om hederskultur har en benägenhet att ofta handla om kvinnor och flickor som råkar illa ut för det kollektiva förtrycket. Men vi får inte glömma att hederskulturen drabbar båda könen. 2005 mördades Abbas Rezai i Högsby av sin flickväns familj. Flickvännens far hade inte godkänt parets förlovning. Även unga pojkar och män tvingas in i äktenskap, hindras från att träffa människor de älskar och utsätts för våld om de inte följer familjens regler.
Och en särskilt utsatt grupp är homosexuella ungdomar. I en replik på Stefans Jonssons text i DN Kultur svarar människorättsjuristen och folkpartisten Robert Hannah om hur det var att leva som homosexuell i en hederskultur. I den assyriska gemenskapen var Hannah tvungen att dölja sin läggning för att skydda familjens heder och anseende. Ingen människa ska behöva dölja sin läggning eller identitet av rädsla för att stigmatisera och skambefläcka sin familj.
Den beröringsskräck kring hedersrelaterade frågor som en gång rådde i Sverige är ett minne blott. Sverige fick ett brutalt uppvaknande efter mordet på Fadime Sahindal 2002.
Allt fler kommuner antar handlingsplaner mot hedersvåld, regeringen har satsat miljoner på att förebygga hedersvåld och polisen prioriterar brott med hedersmotiv. Från att en gång i tiden inte ha någon att vända sig till kan ungdomar nu mötas av myndigheter, nätverk och organisationer som har kunskap om ämnet.
Det går alltså framåt på området, om än inte i den takt som många debattörer i ämnet skulle ha önskat. Det är nyttigt att hedersvåldet diskuteras, men att relativisera frågan är inte välkommet. Samhället får inte blunda för de människor som får sina livsval begränsade. Det skulle vara ett hån mot de som fallit offer för hedersförtrycket.