Så lydde sista meddelandet från Anton Lundin Pettersson, 21 år, innan han begav sig till Kronans skola i Trollhättan och mördade tre personer samt skadade en fjärde för två år sedan. Journalisten Åsa Erlandsson kom i fredags ut med boken ”Det som aldrig fick ske. Skolattentatet i Trollhättan.”.
Lundin Pettersson led av ensamhet, sociala svårigheter och en önskan att dö. Sina misslyckanden projicerade han på ”invandrare”. Han vacklade mellan att söka hjälp, ta sitt liv och attackera människor för att bli dödad. Han valde det sistnämnda – då skulle han i alla fall få något slags hjältestatus i vissa kretsar.
Det är lyckligtvis ovanligt att människor, likt Anton Lundin Pettersson, väljer ”suicide by cop” – genom att attackera medmänniskor.
Men det är tyvärr desto vanligare med självmord. I Sverige tar 30 personer sitt liv – varje vecka. 70 procent är män, många av dem unga.
Det är mycket mer socialt acceptabelt för flickor och kvinnor att tala om känslor. Steget till att söka hjälp för psykisk ohälsa är därför mindre för tjejer än för killar.
Mönstret förstärks rejält om medierna oftare rapporterar om att tjejer mår dåligt. Unga kvinnor ställer upp och berättar hur de känner. Därmed blir det ännu mer accepterat att vara tjej och må dåligt. Det är förstås bra.
Men samhället skulle göra en stor insats om det gjordes en rejäl satsning för att uppmärksamma även män med psykisk ohälsa. Män med egen erfarenhet kan ställa upp och berätta om hur de sökte hjälp, medicinerat, gått i terapi, kämpat mot ångesten, vacklat. Och om hur de blev friska. Ingen skam.
Om vi på sikt kunde göra det accepterat bland killar att söka hjälp när de lider skulle vi antagligen fånga upp en och annan som annars riskerar att hamna i utanförskap eller ta sitt liv. Och även om det är svårt att fånga upp tickande bomber som Anton Lundin Pettersson, finns det ändå en liten chans att vi hos fler unga män kan dämpa den känsla av totalt självförakt som i extremfallet projiceras på människor i omgivningen.