Med minsta marginal vann till sist den sittande presidenten Andrzej Duda presidentvalet i Polen, som avgjordes under söndagen. Det EU-kritiska och högerpopulistiska partiet Lag och Rättvisa får därmed fem ytterligare år att montera ned Polens demokratiska och rättsstatliga institutioner.

Det kan på sätt och vis tyckas märkligt. Sedan Sovjetunionens fall 1990 har den polska ekonomin gått som tåget: Mellan 1992 och 2014 hade man en genomsnittlig BNP-tillväxt om fyra procent om året. Och i befolkningen står sig stödet för EU starkt. Ändå väljer Polen att fortsätta gå i riktning mot isolering, EU-skepticism och demokratisk avveckling. Förklaringen kanske finns i en nationell identitetskris som är mer existentiell än ekonomisk – något som även utspelar sig i andra länder men som tar sig värre uttryck i en ung och fragil demokrati som Polen.

Andrzej Duda kom till makten 2015 med löftet om en revolution som skulle skära igenom hela samhället. Polen var, som det stod i valmanifestet, “en dödligt sjuk stat som ständigt omger oss och demoraliserar oss”. En radikal agenda var botemedlet. Och i många avseenden kan man inte påstå annat än att han och hans regeringar har lyckats med det de lovat att göra.

Muséer har gjorts patriotiska och skolundervisningen har likaså fått direktiv om patriotism – inte minst i historieundervisningen i de lägre årskurserna där barnen är som mest formbara. Regeringen ville till och med förbjuda människor att skriftligt uttrycka att Polen hade skuld i verkställandet av Förintelsen - ett förslag som sedermera kastades i papperskorgen efter massiv kritik från USA och Israel.

Man har även tagit kontroll över public service-bolagen och tillsatt en partilojal styrelse som numera låter TV-kanalerna förmedla regeringens propaganda. Dessutom har man låtit nedmontera det oberoende rättsväsendet genom att tvångspensionera domare i de högsta domstolarna, infört en lag som ger regeringen rätt att sparka ordförandena i alla domstolar och genom att låta justitieministern lägga sig i enskilda domstolsärenden.

Och nu får den högsta chefen för denna agenda alltså fem år till att bränna ner alla demokratiska framsteg som gjorts i landet de senaste 30 åren. Det polska folkets beslut väcker självfallet också frågetecknen kring landets framtid i EU. Den enda ljusglimt man ändå kan skymta är att valet var otroligt jämnt och att den yngre generationen föredrog den mer liberala kandidaten. Oppositionella krafter behöver nu allt stöd de kan få för att Polens demokrati inte ska bli ett minne blott.