Det gick blixtsnabbt, den 10 juni 2014. En liten styrka från Islamiska staten, angrep den irakiska staden Mosul, men istället för att försvara sig bröt de numerärt överlägsna regeringsstyrkorna samman. IS rullade vidare in i Tikrit, Tel Afar, Sinjar och östra Syrien. Utländska stridande strömmade in i Abu Bakr al-Baghdadis påstådda kalifat, inklusive några hundra svenskar. Jihadister i Egypten, Afghanistan, Jemen och Nord- och Västafrika samlades bakom IS-fanan.
Men det var då. Sedan 2017 har IS fråntagits allt sitt territorium. Den sista striden stod i Baghouz i nordöstra Syrien i våras. Är kriget mot IS alltså vunnet?
Därom tvista de lärde – bokstavligen. Två skolor i forskningen om IS kivas nu med varandra om hur stor risken för ett återfall egentligen är. Bägge är förstås överens om att IS fortfarande existerar, om än i kraftigt reducerad form.
Den ena sidan i debatten varnar, ibland mycket alarmistiskt, för att IS kan göra oväntat snabb comeback. Man pekar på att gruppen har befunnit sig i just denna situation en gång tidigare, kring 2011, när rörelsens hade förlorat sina högsta ledare och tappat allt territorium. Ändå dröjde det bara några år innan IS erövrade Mosul och växte till ett regionalt hot. Man pekar på att jihadister i Irak och Syrien nu återigen ägnar sig åt undergrävande, förberedande nålsticksattacker i de sunniområden de hoppas kunna återetablera sig i. Den saken underlättas av att svaga regeringar styr i både Irak och Syrien – ja, det senare landet är ett lapptäcke av rivaliserande regimer. Och hur ska det gå med de kurdiskstyrda delarna av Syrien om USA plötsligt drar sig ur?
Den andra sidan menar dock att förhållandena idag är mycket annorlunda än före 2014. Kriget i Syrien var motorn i IS återväxt, och det rasar inte längre på samma sätt. Assads regering dominerar nu det mesta av landet, med allt vad det innebär av repressiv, relativ stabilitet. Omvärlden har dessutom redan ögonen på bollen: USA stödjer Irak, Ryssland stödjer Assad och Iran stödjer bägge. De maktvakuum som IS lyckades fylla 2014 existerar alltså inte längre.
Men då gäller det förstås att se till att det förblir så, och det är här det börjar bli komplicerat. Att bomba jihadister är enkelt, men hur löser man problemen med Iraks politiska system, med kriget i Syrien eller med den destabiliserande konflikten mellan USA och Iran? Hur hindrar man att Syriens kurdkontrollerade områden faller sönder i krig, turkisk invasion och etnisk rensning om Trump plötsligt drar sig ur?
Bara ett verkar säkert, och det är att vi inte hört det sista från det bälte av våld och blodsutgjutelse som sträcker sig från Bagdad till Damaskus.