Falafeln var sådär men kostade bara någon krona. Bakom ryggen på min vän satt en informationslapp uppklistrad på kakelväggen, som han med ett ögonkast bad mig fotografera: ett gevär med ett stort rött kryss över. Detta som en påminnelse om att det sedan förra året var förbjudet för privatpersoner att bära automatkarbin i centrum.
Det var hösten 2008 och platsen var Sanaa, huvudstad i Jemen – det land som romarna kallade Arabia felix, ”det lyckliga Arabien”. Jag och min vän, som också studerade arabiska i Kairo, hade bestämt oss för att bränna våra sista slantar på en resa hit, just eftersom vi anade att det inte skulle ges många fler chanser att besöka landet.
Jemen var ett av arabvärldens fattigaste och instabilaste länder, och situationen såg bara ut att bli värre. Det pågick blodiga uppror i norr och söder, missnöjda klaner kidnappade utlänningar och ekonomin var i ett erbarmligt skick. Att Jemen oavsett förbudsskyltarna var ett av världens vapentätaste länder gjorde inte saken bättre. Enligt vissa siffror fanns det mer än ett skjutvapen per invånare i Jemen och de mest välbeväpnade klanerna uppe i bergen höll sig med egna stridsvagnar. Bara genom att strössla löner och statliga jobb omkring sig kunde president Ali Abdullah Saleh – som beskrivit sitt jobb som ”att dansa på ormars huvuden” – hålla ihop landet och, förstås, fylla sina utländska bankkonton. En FN-rapport hävdade häromdagen att Saleh under 33 års styre lagt undan minst 250 miljarder kronor för egen räkning.
Men kakan krympte snabbt. Större delen av statsinkomsterna kom från en handfull oljefält i landets östra ökenområden, vars reserver sinade. Toppen passerades redan 2001 med runt 450,000 fat olja om dagen och vid vårt besök 2008 hade produktionen rasat med en tredjedel.
I dag har Jemens oljeproduktion sjunkit till 130,000 fat om dagen. Ekonomin är ett tomt skal. Det är politiken också. 2011 års arabiska våren-protester blev halmstrået som knäckte kamelens rygg, störtade Jemen i politiskt kaos och tvingade bort Saleh från presidentposten. Sedan dess har upproren växt som svampar ute i landet. FN-stödda samtal har försökt utarbeta en ny demokratisk författning, men i praktiken spelar det inte längre någon roll. Det är vapenmakt som avgör vem som styr vad i Jemen och ingen respekterar vare sig grundlagar eller förbudsskyltar på restaurangväggarna.
Sedan september har sålunda en islamistgrupp från de zeidi-shiitiska områdena i norr tagit över huvudstaden. De stöds av förre presidenten Saleh, som uppenbarligen vill återuppta sin lukrativa ormdans. Hans efterträdare, Abdrabboh Mansour Hadi, har tvingats fly till Aden. Jemen har därmed två regeringar, varav ingen egentligen styr landet, samt naturligtvis en växande ekonomisk och militär inblandning av såväl Saudiarabien och Iran som al-Qaida och USA.
Det blir knappast några fler besök för mig i Jemen – det olyckliga Arabien.